Filmkritikern Fredrik Sahlin reflekterar i DN Kultur över kvinnliga presidenter på film och funderar över vad skildringen av dem säger om (o)möjligheten för en kvinna att inta ämbetet i verkligheten.

Så blev Hollywood först med att släppa in kvinnor i Ovala rummet

Hollywood krossade glastaket redan för 100 år sedan – och banade väg för en popkulturell våg av kvinnliga presidenter med Selina Meyer, Claire Underwood och Elizabeth Keane i spetsen. Frågan är när den politiska verkligheten ska hinna ikapp fiktionen, undrar Fredrik Sahlin inför nästa veckas val i USA.

Det är nu exakt hundra år sedan USA fick sin första kvinnliga president. I alla fall på film. I verkligheten dröjde det ända till… nä, det återstår att se. Medan tv- och filmvärlden idogt har befolkat det Ovala rummet med kvinnor ligger den så kallade verkligheten fortfarande långt efter. Min egen tes tycktes självklar, att mediekreatörerna är ett mer progressivt släkte än de amerikanska väljarna som fortfarande kanske inte än är mogna att lämna över atombombsknappen till det täcka könet.

Men efter en djupdykning i utbudet får den teorin rejält med pisk.

Nå, det började alltså med science fiction-komedin ”The last man on earth” (1924), som utspelar sig långt in i den dåtida framtiden, någon gång runt 1960 då alla världens män drabbats och avlidit av den dödliga sjukdomen masculitis. Bara en man återstår och han jagas av lystet kvinnfolk – däribland landets ledare, the Presidentess – som vill göra experiment (och annat) med honom.

Filmen kom bara några år efter att kvinnor fått rösträtt i USA och kan möjligen ses som en skräckvision om vad den revolutionära utvecklingen skulle kunna leda till. Presidentskan missköter sig, struntar i att klippa Vita husets gräsmatta (det sågs tydligen som en strikt manlig syssla) och omger sig dessutom av en massa katter. Måhända en inspirationskälla för Donald Trumps medlöpare JD Vance, när han kallade Kamala Harris för en ”childless cat lady”?

Komedin ”Kisses for my president” (1964) var också ganska tidigt ute. Där konspirerar USA:s kvinnor och röstar in Leslie McCloud (Polly Bergen) i Vita huset. Under det konservativa, tidiga 60-talet var tanken på en kvinnlig president så löjeväckande att det i sig räckte som galen premiss.

Filmen verkar dock i grunden mest handla om hennes man och hans egoknäckande roll som first lady (inte helt olikt idén i David Batras nu SVT-aktuella serie med just titeln ”First lady”). Och hur gick det då för president McCloud? Hon hoppade av när hon blev gravid och återvände till det försummade hemmet.

Och sedan har kvinnliga potus (president of The United States) kommit på ett löpande populärkulturellt band. Talande nog ofta i just sci-fi-filmer eftersom fenomenet tett sig så barockt att det bara kan uppstå i en dystopisk framtid. I uppföljaren ”Independence day: återkomsten” (2016) spelar Sela Ward president Elizabeth Lanford, som förlorat hela sin familj i striden mot utomjordingarna. Hennes ämbetsperiod blir dock kortvarig eftersom hon dör innan Jorden räddats

Samma öde möter presidentfamiljen i Tim Burtons sköna 50-talspastisch ”Mars attacks!” (1996) vilket resulterar i att deras överlevande dotter (Natalie Portman) tar över tronen.

Meryl Streep gör en väldigt underhållande, arrogant och avmätt president i ”Don’t look up” (2021) – en satir med celeber ensemble (Leonardo DiCaprio, Cate Blanchett med många fler) om medievärlden och kändishysterin.

Två forskare upptäcker att en gigantisk meteorit snart kommer att krossa Jorden men Streeps president vägrar ta hotet på allvar, situationen eskalerar, slutar i katastrof och i en rolig scen där hon och andra överlevare evakueras till en annan planet. Nakna efter sömn i kryokapsel strosar de ut på den till synes paradisiska planeten, full av udda exotiska djur. Presidentens svanktatuering syns när hon nyfiket närmar sig en dinosaurielik, färggrann fågel – som sliter av hennes ansikte med sin stora näbb.

Man kan se ett mönster redan här. En kvinna på den högsta posten innebär oftast problem, för antingen hennes man eller nationen – men det kommer mer. Främst i tv-serievärlden som ju alltid (nåja, i ett par decennier) varit de rörliga bildernas framsynta förtrupper. Och man kan ju inte prata potus utan att nämna Selina Meyer, alla politiska strebrars urmoder eller som hon uttrycker det själv:

”I’d rather be shot in the fucking face than serve as a vice president again.”

I britten Armando Iannuccis sylvassa satir ”Veep” (2012–2019) spelar Julia Louis-Dreyfus – i sin karriärs främsta insats (japp, ”Seinfeld” inräknad) – titelrollen som vicepresident under merparten av seriens många år.

I säsong tre får dock den bitchiga uppkomlingen sin chans, men först efter det att den sittande presidenten självmant hoppat av. Tjänstgöringen blir relativt kortvarig och som citatet ovan antyder är hon inte helt sugen på att gå tillbaka till sin gamla position. Den populära komedin har ju några år på nacken och höll på att sjunka in i medial skugga när även verklighetens president, Joe Biden, tog ett steg tillbaka och släppte upp Kamala Harris på scenen. Många såg hur verklighet och fiktion smälte samman och vände sig till Selina Meyer för guidning i tillvaron, och serien fick plötsligt stora tittarsiffror igen.

Men mäktigast av alla kvinnliga potus är ändå Robin Wrights rollfigur Claire Underwood i ”House of cards” (2013–2018) – en manipulatör av manipulatörer.

Hon stöttar initialt maken Francis (Kevin Spacey) och hans vindlande, korrumperade väg till makten, men i sista säsongen är hon damen på täppan – och det på grund av ett intrikat samspel med verkligheten. Manusförfattarna var nämligen tvungna att skriva om storyn efter det att Spacey blev cancellerad på grund av anklagelser om sexuella trakasserier.

Det finns fler machiavelliska tronpretendenter, i thrillerserien ”24: redemption” tar sig USA:s första kvinnliga president till makten genom att förgifta sin föregångare och i ”Prison run” spelar Patricia Wettig en vice president som orkestrerar ett attentat på presidenten för att kunna ta ett steg uppåt i karriären.

Men i den långkörande agentserien ”Homeland” (2011–2020), där den bipolära Carrie Mathison (Claire Danes) jagar islamister och sin egen skugga, ser vi faktiskt en ovanligt nyanserad kvinnlig president, i Elizabeth Keane. En maktspelare, absolut, ”en överlevare” som skådespelaren Elizabeth Marvel själv konstaterade i en intervju i ”The wrap” (2018): ”Med tanke på hur världen ser ut är det stor ära att få göra den här rollen” sa hon, med en möjlig pik mot den då sittande Donald Trump.

Hennes rollfigur tvingades dock avgå i den påföljande säsongen.

Det finns fler exempel, många fler. Som dramaserien ”Commander in Chief” (2005–2006), såld med sloganen ”Fru, mamma och ledare för den fria världen”, där Geena Davis blir potus när den sittande dör.

Eller det ambitiösa Nasa-äventyret ”For all mankind”, där man går ett steg längre och låter astronauten Ellen Wilson bli president. Hon är öppet homosexuell, vilket väcker folkets protest men det lugnar ner sig och hon får faktiskt regera vidare – men så utspelar sig den här berättelsen också i kontrafaktisk parallellvärld där Al Gore blev president och människan har koloniserat Mars.

Alla hittills nämnda exempel handlar om vita kvinnor men i ”State of affairs” (2014–2015) ser vi för första och hittills faktiskt enda gången en kvinnlig, afroamerikansk president (i skådespelaren Alfre Woodwards gestalt).

Svarta män fanns på den fiktiva posten långt innan Barack Obama äntrade scenen men tanken på en svart kvinna som potus har uppenbarligen ansetts så fullständigt barock att inte ens film- och tv-makarna vågat gå den vägen.

Lita på att det kommer bli mer av den arten, oavsett hur det går i nästa veckas val.

Det verkar alltså annars vara något av en illusion att fiktionen skulle vara mer progressiv än verkligheten när det gäller kvinnor i det Ovala rummet. Jo, visst, de finns där, på duken och skärmen, vilket kanske vänjer den gemene amerikan vid tanken på att ha en kvinna på den posten, men man kan nog snarare se alla ovan nämnda rollfigurer som ett gäng varnande exempel på hur illa det kan gå om USA ruckar på det manliga monopolet.

Med några få undantag är de kvinnliga presidenterna inte folkvalda, de får istället sin makt genom antingen dödligt intrigerande eller när den sittande manliga presidenten av olika anledningar lämnar ämbetet. De flesta av dem tvingas snart avgå, väljer att stiga av eller blir helt enkelt gravida.

Eller dör i förtid.

Eller kommer från en annan planet.

Den mest bisarra varianten av detronisering av en kvinnlig president hittar vi nämligen i serien ”Supergirl” (2015–2021) där Lynda Carter (som en gång spelade en annan powerkvinna: ”Wonder woman”) agerar högsta hönset i USA. Hennes rollfigur tvingas kliva av eftersom det visar sig att hon egentligen är en … utomjording.

Som många andra skådespelare i den här rollen sa Lynda Carter att hon haft Hillary Clinton som förebild – vilket kanske med tanke på ufo-kopplingen inte bara ska ses som en komplimang.

Så … om fiktionen kan sägas vara en spegling av verkligheten och vice versa lär Kamala Harris alltså, om hon vinner valet, tvingas lämna sin tjänst efter en ”säsong”. Risken att 60-åriga Kamala Harris blir gravid är väl i inte överhängande, inte heller att hon blir uppäten av en jättelik fågel men det krävs nog inte mer än ett rejält politiskt snedsteg för att hon ska kana av samma politiska glasberg som hennes fiktiva kollegor.

Med andra ord spelar det kanske ingen roll hur det går i valet. USA tycks ännu inte kunna hantera en kvinnlig president, vare sig i fiktionen eller i verkligheten.”