Tobias Hübinette, Peter Wikström och Lisa Pelling skriver i dag på DN Debatt om idén om svenskfientlighet som de menar kan bli den nya antirasismen.

“På 1990- och 2000- talen lanserade den samlade svenska extremhögern – från nazistgrupperna till Sverigedemokraterna – termen svenskfientlighet som en svensk motsvarighet till den engelsktalande världens reverse racism (omvänd rasism) eller anti-white racism (antivit rasism).

I dag släpper tankesmedjan Arena Idé rapporten Idén om svenskfientlighet – En rapport om SD:s omvända antirasism. Rapporten bygger på en genomgång av förekomster av termen i Sveriges riksdag i form av debatt¬inlägg, motioner och interpellationer, samt i 2 000 medietexter från 1995 till dags dato.

Svenskfientlighet betecknar framför allt en idé om invandrar- och minoritetsgruppers rasism mot majoritetssvenskar. Bland annat används begreppet för att framställa trakasserier eller brott mot majoritetssvenskar som en sorts etniskt hat. Genom åren har SD lyft fram grova brott som våldtäkter och rån, och inte minst gruppvåldtäkter och förnedringsrån liksom flera uppmärksammade mord, som uttryck för svenskfientlighet.

Termen kommer även med en populistisk konspirationsteori som säger att eliten, bestående av politiker, medier, akademin och kulturvärlden, har ingått en ohelig allians med invandrar- och minoritetsgrupperna. De senares rasism mot majoritetssvenskarna påstås få stöd av en så kallad vänsterliberal elit, som förfördelar majoritetsbefolkningen genom allt ifrån integrationsinsatser inom arbetslivet till antirasistiska kampanjer och lagen om hets mot folkgrupp.

Idén om svenskfientlighet erinrar därmed om den mer obskyra termen oikofobi, vilken härrör från den konservative brittiske tänkaren Roger Scruton. Även den används av SD i relation till föreställningen om en svenskfientlig elit.

Sedan Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 har partiet arbetat för att både göra termen rumsren och få till ett genombrott för idén om svenskfientlighet.

SD har bland annat motionerat om att skolan ska undervisa om svenskfientligheten och att forskare ska studera frågan. De vill att myndighetsvärlden och kommunerna ska upplysa om den, samt att regeringen ska inkludera svenskfientligheten i den nationella planen mot rasism som inrättades 2016.

Länge uppfattades termen som extrem och de övriga partiernas politiker avfärdade den därför konsekvent.

Troligen som en konsekvens av Tidöavtalet har dock flera regeringsföreträdare successivt kommit att acceptera idén om svenskfientlighet. Så sent som i april 2023 vägrade justitieminister Gunnar Strömmer (M) i en riksdagsdebatt att omfamna SD:s idé om svenskfientlighet. Men i augusti samma år använde vice statsministern och energi- och näringsministern Ebba Busch (KD) SD:s term oikofobi i sitt sommartal.

Därefter kom turen till jämställdhetsminister Paulina Brandberg (L) – som är ansvarig för den nationella planen mot rasism, som för närvarande håller på att omarbetas. I april 2024 blev hon intervjuad av Paulina Neuding och intervjun ingick i en ledartext i Svenska Dagbladet (10/4). Brandberg sade bland annat att det handlar om rasism mot majoritetsbefolkningen när minoritetsflickor inte får bli tillsammans med majoritetssvenska pojkar, något som just SD länge har hävdat är ett utslag av svenskfientlighet.

Utrikesminister Maria Malmer Stenergard (M), som då var migrationsminister, uppmanade samtidigt sina följare på X att läsa Paulina Neudings ledarstick, som i allt väsentligt anslöt sig till idén om svenskfientlighet.

I maj 2024 ägde sedan en riksdagsdebatt rum om svenskfientligheten när Paulina Brandberg svarade på två interpellationer från Tobias Andersson (SD) respektive Pontus Andersson Garpvall (SD). De begärde att svenskfientligheten ska skrivas in i den nationella planen mot rasism, och att regeringen ska sätta in särskilda åtgärder mot densamma.

Brandberg sade att den kommande planen ska omfatta alla som drabbas av rasism och att det finns ett stort mörkertal vad gäller hatbrott mot majoritetssvenskar, samt tillade att ”förekomsten av svenskfientlighet ifrågasätter inte jag eller regeringen”. SD fick därmed sitt efterlängtade officiella erkännande att svenskfientligheten existerar som ett stort samhällsproblem, efter att ha drivit frågan i 30 år.

Detta innebär att Sverigedemokraterna nu kan vara på väg att överta det berömda problemformuleringsprivilegiet vad gäller ytterligare en fråga utöver migrations- och integrationspolitiken, kriminalpolitiken och klimat- och miljöpolitiken – nämligen frågan om vilka som är rasismens egentliga offer och förövare i dagens Sverige.

Det är här vårt begrepp ”omvänd antirasism” kommer in. I ett specifikt svenskt sammanhang, där en antirasistisk värdegrund länge har varit normen, blir SD:s bruk av termen nämligen detsamma som ett slags omvänd antirasism som syftar till att annektera denna värdegrund.

Målet med SD:s omvända antirasism är att underminera den etablerade synen på rasism som något som drabbar invandrar- och minoritetsinvånarna, och samtidigt vrida antirasismen ur händerna på antirasisterna. Detta genom att övertyga omgivningen om att det i själva verket är den vita majoritetsbefolkningen som är den primära offergruppen för rasism, med invandrare och minoriteter som förövare.

Det är därför mycket oroväckande att regeringsföreträdare tycks anamma SD:s idé om svenskfientlighet och den bakvända förståelse av rasismens offer och förövare som kommer med begreppet.

Antirasistiska krafter behöver bli medvetna om denna utveckling och motverka den. Detta gäller inte minst i relation till det pågående arbetet med att revidera den nationella planen mot rasism.”