Forskarna Tobias Hübinette vid Karlstads universitet och Christer Mattsson vid Göteborgs universitet skriver på DN Debatt om det gap som tydliggjorts inom akademin mellan den generella rasismforskningen och den om antisemitism sedan den 7 oktober. De som inte tar ställning i kriget får höra att de är “köpta” av ”sionisterna”.

“Vi möttes för ganska precis 30 år sedan när vi var unga vuxna. Redan då hade vi hunnit vara aktiva i den antirasistiska rörelsen i flera år. Vårt engagemang har tagit oss på olika vägar, men oavsett vilka har dessa korsats så ofta att man kan säga att de är sammantvinnade. Vi upplevde båda 80- och 90-talens nynazism och medan Tobias var med och grundade Expo kom Christer att grunda Toleransprojektet.

Vårt antirasistiska engagemang har genom åren varit brett; det har uttryckts i praktiskt arbete, deltagande i samhällsdebatten och forskning samt spänt över teman som exkluderande nationalism, flyktingar och rasism mot muslimer, svarta, judar och asiater.

Den antirasistiska rörelsen har under alla dessa år varit brokig och föränderlig utifrån samtidens händelser, och vi har sett den ömsa skinn under närmare en halv livsålder. Och nu menar vi att det finns en risk för att den svenska antirasismen riskerar att slå in på en väg som den kan få svårt att komma ut från.

Sedan Hamas attack mot Israel den 7 oktober 2023 och det därpå följande kriget i Gaza har en internationell solidaritetsrörelse växt fram, som i Sverige går under beteckningen Palestinarörelsen. Denna brokiga rörelse har framför allt gjort sig gällande i offentliga manifestationer och på sociala medier och kritiserat Israels krigföring.

Palestinarörelsen utgörs av en bred koalition som bland annat består av personer som har varit aktiva i den svenska solidaritetsrörelsen för Palestina sedan många decennier tillbaka, personer med bakgrund i Palestina och i Menaregionen (Mellanöstern och Nordafrika) i övrigt, unga personer som upplever att detta är vår tids Vietnamrörelse och sist men inte minst av personer, däribland forskare, som genom åren har engagerat sig mot rasism.

Tyvärr har delar av den svenska antirasistiska rörelsen gått vilse sedan den 7 oktober. Detta gäller inte minst ledande antirasistiska forskare inom akademin.

Ett exempel på det är Antirasistiska Akademin (Ara), som bildades 2007 och som många antirasistiska forskare har varit engagerade i genom åren. Aras omedelbara reaktion på Hamas terrorattack var att hylla den som ett uttryck för en antikolonial befrielsekamp: ”Det är en attack på militariserade ockupanter, beväpnade settlers som tar över palestiniernas hem och mark” och ”inte en palestinsk attack på civila”, och därmed ”en legitim handling” mot ”en kolonialmakt och en apartheidstat”, skrev Ara på sina officiella Facebook- och Instagramkonton i ett numera borttaget inlägg.

En sådan brutal hållning mot judiskt liv, som tyvärr på intet sätt är unik för Ara, är knappast förenlig med vare sig mänskliga rättigheter eller antirasism. Det är inom forskarvärlden ett välkänt faktum att det finns ett stort gap mellan den generella rasismforskningen och forskningen om antisemitism. Detta gap menar vi bidrar till en blindhet inför antisemitiska uttryck när de inte kommer från traditionellt högerextremt håll.

Som forskare har vi varit konsekventa med att inte uttala oss offentligt om kriget i Gaza, av den enkla anledningen att konflikten inte är vårt forskningsområde. Däremot är de rasistiska konsekvenserna av kriget här i Sverige det.

Inte desto mindre har vi alltför många gånger fått erfara att anti­rasister i Palestinarörelsen kontaktat oss eller konfronterat oss på stan och misstänkliggjort eller misskrediterat oss. Vi får regelbundet motta påstötningar som kräver att vi måste ta ställning i kriget. Det kan vi ha förståelse för, givet det katastrofala mänskliga lidandet i Gaza. Är du engagerad för endera sidan i konflikten önskar du inte tystnad kring detta. Problemet är att kravet på ett ställningstagande ofta övergår till anklagelser om att vi är ”köpta” av ”sionisterna”; det vill säga judar i Sverige och/eller av Israel.

Vidare framförs det idéer om att svenska medier kontrolleras av ”sionister” och att ”sionisterna” styr Sveriges och västvärldens politiker. Detta är välkända antisemitiska föreställningar om hur ”judar” styr världen bakom kulisserna.

När vi påpekat detta möts vi för det mesta av två motargument. Det första gör gällande att ”riktiga judar” inte är ”sionister”. Det andra handlar om att de som vi diskuterar med försvarar sina påståenden med att de har judiska vänner eller kollegor som håller med dem. När icke-judar ställer upp villkor för hur en ”riktig” jude ska vara eller tycka och hänvisar till judiska kollegor och bekanta för att legitimera sina argument, då har utan tvekan en gräns passerats för vad som är antisemitism.

Vad vill vi då säga med detta? Förutom det uppenbart klandervärda att delar av den antirasistiska rörelsen tycks ha svårt att vara konsekvent antirasistisk är vi oroliga för vad detta riskerar att göra med den svenska antirasismen och det offentliga samtalet på längre sikt. Vi menar att den antirasistiska rörelsen har bidragit till att forma ett Sverige där vi kommit överens om att all form av rasism ska bekämpas och att varje individ äger rätten att definiera sig själv.

Nu ser vi hur antirasismen bryts i två delar. En vänsterinriktad där kampen mot rasism är fortsatt viktig, men där det finns en blindhet inför antisemitismen. Och en högerinriktad, där kampen mot antisemitism blir närmast helt överordnad, ibland med syftet att demonisera muslimer eller araber i allmänhet.

I tider av ökad exkluderande nationalism och polarisering behöver Sverige en antirasism som är konsekvent och som klarar av att uppmärksamma alla former av rasism och, kanske ännu viktigare, oavsett vem som är avsändaren och förövaren.

Olika former av rasism har visser­ligen både olika orsaker och olika lösningar, men genom att relativisera och osynliggöra ett visst slags rasism undermineras arbetet mot all slags rasism.”