Några veckor in i Trumps andra mandatperiod kan det kännas som att vi redan lever i ett oåterkalleligt förändrat land. Allt jag vet är att det är möjligt att upprätthålla en känsla för fakta och värderingar – inte bara att inte lyda i förväg utan att inte lyda alls, skriver Masha Gessen i DN Kultur.

1978 åkte mina föräldrar till Polen, deras första utlandsresa någonsin. När de återvände till vårt hem i Moskva kunde min mamma inte sluta prata om vad de hade sett – inte en plats utan en film, Bob Fosses ”Cabaret” från 1972. Det var särskilt en scen som stannade kvar hos henne. Tre vänner återvänder från en helgresa. Sömnberövade, bakfulla och insnärjda i sexuella och romantiska förvecklingar stannar de till vid ett vägkafé. Där börjar en tonåring i Hitlerjugenduniform att sjunga. Han ser på samma gång allvarlig och barnslig ut i sina bruna byxor, instoppade i vita knästrumpor. Men efter en minut ansluter andra ungdomar i uniform, och snart står alla utom en kafégäst upp och sjunger. Huvudpersonerna duckar ut. De har förträngt nazismen, men i detta ögonblick inser de att de är i minoritet, att livet som de känt det är över. Sången som alla runt omkring dem sjunger är ”Tomorrow belongs to me”.

Jag var elva år när min mamma inte kunde sluta prata om ”Cabaret”, och jag blev förvirrad. Jag trodde att mina föräldrar hade gått på en verklig kabaré och fått någon sorts insikt om den sovjetiska regimens natur. Några år senare, när jag själv hade sett filmen, insåg jag att min mamma hade rätt: Den scenen är den enskilt mest levande skildringen av hur det känns att leva i ett samhälle som rättar in sig i ledet bakom en totalitär ledare. Jag upplevde detta i verkligheten som vuxen, när Vladimir Putin kom till makten i Ryssland och min värld plötsligt kändes som ett schackbräde från vilket en osynlig hand plockade bort pjäser snabbare än jag hade trott möjligt.

Nu, i Donald Trumps USA, upplever jag något liknande, och det går ännu snabbare. För mig började det före valet, när ägarna till Los Angeles Times och Washington Post beslutade att dra tillbaka sina ledarredaktioners stöd för Kamala Harris som presidentkandidat. Det fortsatte med att Mark Zuckerberg gjorde om Meta – tidigare Facebook – för att återspegla vad han kallade den ”kulturella brytpunkt” som presidentvalet inneburit. Sedan betalade ABC News miljontals dollar för att kvitta Trumps oseriösa stämningar och CBS övervägde att göra detsamma. Allra senast har den stora raderingen inletts: upphävandet av sjukhusens register över transvård för minderåriga och av mångfalds- och inkluderingsprogram vid många universitet och företag. Nu lägger somliga universitet i det tysta om sina kursplaner i hopp om att uppfylla förväntningar som ännu inte uttryckligen har fastställts.

Yale-historikern Timothy Snyder har kallat detta för ”lydnad i förväg”. I sin bok ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” från 2017 är lektion nr 1 ”Lyd inte i förväg”. De som förutser kraven från en repressiv regering och underkastar sig dessa krav innan de ställs, skrev Snyder, ”lär makten vad den kan tillåtas göra”.

Snyder har naturligtvis rätt, men hans uppmaning får det att låta irrationellt att lyda i förväg. Det är det inte. I min erfarenhet agerar människor eller institutioner som frivilligt avstår från makt oftast inte så mycket av rädsla, utan snarare utifrån en rad till synes rimliga argument. Dessa argument brukar inordna sig i en eller flera av fem kategorier.

Först: Argumentet om ansvar för andra. 2004 gav jag ut och redigerade en artikel av en man som hade protesterat mot Putins hantering av ett gisslandrama på en skola där mer än 300 människor dog. Jag satt och pillade med rubriken när en av de ansvariga ställde sig vid mitt skrivbord. Om du publicerar det där, varnade han mig, kan alla förlagets anställda förlora sina jobb. Såvitt jag vet hade Kreml aldrig hotat eller ens kritiserat förlaget för det redaktionella innehållet. (Mannen i fråga hävdar numera att han aldrig försökte stoppa mig).

Den tongivande ryske sociologen Jurij Levada myntade begreppet ”kollektivt gisslantagande” för att beskriva fenomenet när individer inte vågar agera fritt på grund av ett ständigt och trovärdigt hot om kollektiv bestraffning. Kollektiv gisslantagning är särskilt lömsk eftersom den ställer olika värderingar mot varandra. Min tidigare chef bad mig till exempel att väga värdet av en artikel mot hundratals människors försörjningsmöjligheter. Artikeln blev inte publicerad.

Det andra argumentet är Argumentet om ett högre syfte, som ligger nära det kollektiva gisslantagandet. Vintern 2012, när fler än 150 000 ryssar protesterade mot valfusk och Putins strävan att ta över presidentposten för en tredje mandatperiod, bröt den populära skådespelerskan Tjulpan Chamatova med den liberala intelligentsian och uttalade sitt stöd för Putin. Chamatova hade medgrundat en organisation som hjälpte cancersjuka barn. Hon mötte en del kritik men sa: ”Om det innebar att ett nytt sjukhus byggdes skulle jag göra samma sak igen.” Hennes värdighet var trots allt ett litet pris att betala för att rädda barns liv.

Därefter kommer det pragmatiska argumentet. Förnuftiga människor håller inte fast vid en princip för principens skull. De väljer sina strider. Så lyder i alla fall detta argument. Kanske var det denna logik som fick USA:s största privata finansiär av biomedicinsk forskning att stoppa ett mångfaldsprogram värt 60 miljoner dollar, Target att skrota ramverken för mångfald och inkludering, DEI, eller ABC News att förlikas med Trumps stämning för förtal. Hur cyniskt detta argument än kan tyckas är även det rotat i värderingar och skyldigheter gentemot andra – aktieägare, affärspartner, kunder.

Ett ytterligare argument kan kallas Om inte jag gör det så kommer någon annan att göra det. Ett par journalister som flytt Ryssland, hotade till livet, accepterade för några år sedan uppdraget att göra en video. Jag själv och många andra uppfattade resultatet som ohöljd rysk propaganda. När jag frågade dem varför de accepterade, svarade de att någon skulle ha gjort det i vilket fall – och de behövde pengarna. Att vägra uppdraget skulle inte ha förändrat någonting, så varför inte? Kanske är detta logiken hos de advokatbyråer i toppskiktet som har skyndat sig att anställa Trumplojalister och på annat sätt positionera sig som allierade till den nya administrationen. Kanske är detta också logiken hos de demokrater i senaten som har röstat för Trumps kandidater. De nominerade skulle ju ändå bli bekräftade, så dessa senatorer kan lika gärna stärka stödet i sina omstridda delstater.

Slutligen har vi Zeitgeist-argumentet. ”Vi befinner oss i en ny era nu”, noterade Mark Zuckerberg när han meddelade att Meta skulle avsluta sitt program för faktakoll. Företag borde ha mer ”maskulin energi” och ”en kultur som i högre grad hyllar aggressionen”, tillade han några dagar senare, när han medverkade i Joe Rogans podd. Detta argument är själva definitionen av rationellt. Samhällen definierar mental sundhet utifrån anpassningen till dominerande övertygelser och kultur. I totalitära samhällen spärras kulturella och intellektuella rebeller ofta in på psykiatriska institutioner. I Sovjetunionen diagnostiserades dissidenter ofta som sinnessjuka – och enligt det samhällets normer var de det.

Det finns många goda skäl att tillmötesgå blivande diktatorer, och bara ett enda skäl att inte göra det: Att lyda i förväg är en viktig byggsten till deras makt. 1900-talets autokratier förlitade sig på massterror. Deras motsvarigheter på 2000-talet behöver ofta inte göra det. Deras undersåtar lyder villigt.

Men när en autokrati väl fått fäste kommer den att slå ner på många av de människor som helt rationellt försökte skydda sig själva och sina företag. Den ovan nämnda förlagschefen lever i exil nu, och det gör även skådespelerskan. Naturligtvis lever många människor, inklusive rika företagare, fortfarande i Putins Ryssland. Men de har fått erfara att de, för att skydda sig själva och sina företag, tvingas överföra allt mer pengar och makt till regimen – en regim som de har hjälpt till att bygga. Om de hade vägrat lyda i förväg så hade det envälde som nu kontrollerar nästan alla aspekter av deras liv och deras företag inte kunnat byggas upp.

Några veckor in i Trumps andra mandatperiod kan det kännas som att vi redan lever i ett oåterkalleligt förändrat land. Ändå upplevde mina föräldrar, som tillhörde den andra generationen människor som föddes under sovjetisk totalitarism – de hade aldrig upplevt ett annat samhälle, och det hade heller inte deras föräldrar – ett ögonblick av igenkänning när de såg scenen i ”Cabaret” som spelade upp ögonblicket då en ny, mörk era tagit över. Min mor dog för mer än 30 år sedan, så jag kan inte fråga henne varifrån denna igenkänning kom. Allt jag vet är att det uppenbarligen var möjligt att upprätthålla en känsla för fakta och värderingar – inte bara att inte lyda i förväg utan att inte lyda alls. Om det var möjligt i Sovjetunionen för ett halvt sekel sedan, så är det säkert möjligt i USA i dag.

Denna artikel publicerades ursprungligen i The New York Times.

Översättning från engelskan: Jonas Thente