Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikastudier vid Uppsala universitet, skriver på SvD Debatt om Trumps förhållande till Putin, med tanke på den förres underdånighet gentemot den senare. Varför gör egentligen Trump som Putin vill? Handlar det enbart om två auktoritära ledares samhörighet eller finns det annat som ligger bakom? Åsard lanserar teorin att Putin har komprometterande hållhakar på Trump från tidigare bravader i Ryssland.

“Ponera att president Franklin Roosevelt hösten 1940, då Storbritannien kämpade allena mot Hitlers krigsmaskin, hade tagit initiativ till ett fredsmöte till vilket han inbjudit nazisterna men inte britterna. Anta vidare att han skulle ha kallat Winston Churchill för ”en diktator som inte vill hålla val” mitt under brinnande krig, uttalat sig positivt om Hitlers fredsvilja och i förväg ställt krav som britterna måste uppfylla.

Det hade varit otänkbart då men är exakt den handlingslinje som Donald Trump nu valt för att mäkla fred i Ukraina på Vladimir Putins villkor. Därmed går han aggressorn till mötes och kullkastar 80 år av amerikansk utrikes- och säkerhetspolitik i Europa.

Hur ska man förstå Trumps devota inställning till Putin? Tre förklaringar sticker ut. Den första är ideologitesen, tanken att de två har mycket gemensamt i sin syn på världen och den egna nationen. Båda anser att de starka staterna ska styra världspolitiken och att de svaga får lov att anpassa sig. Båda hyllade Brexit och önskar helst att EU och Nato ska upplösas. Ingen av dem har något till övers för bindande allianser eller för den internationella säkerhetsordning som byggdes upp efter 1945 i syfte att förhindra ett nytt storkrig. Båda representerar ett förlegat machoideal och ser invandrare som ett hot mot den renrasiga inhemska befolkningen. Det har gjort dem till föredömen för nyfascister och vit makt-förespråkare jorden runt.

Haken med tesen är att den förutsätter att Trump har en utvecklad åskådning, och att det är den som får honom att krypa för Putin. Det håller inte för en närmare granskning. Om Trump har någon samlad samhällssyn, vilket kan betvivlas, så utgår den från vad som gynnar honom själv, familjen och företaget. I hans idévärld står ”trumpismen” över allt annat, vilket inte minst visar sig i hans ständiga självberöm och krav på slavisk lojalitet av medarbetarna.

En annan tes har att göra med Trumps välkända beundran för nutidens diktatorer. Helst skulle han vilja styra sitt land lika obehindrat som omvärldens despoter och som han själv gjorde som bolags-vd. För Trump är Putin den klarast lysande stjärnan bland autokraterna eftersom han leder det största landet i världen och förfogar över en väldig krigsmakt. Därför är han värd särskild respekt.

Säkert ligger det en del i resonemanget, men en tredje tes är mer trovärdig. Den hävdar att Trumps agerande bara blir begripligt om man antar att ryssarna har något komprometterande material om honom, en hållhake som om den avslöjades skulle ställa Trump i ett ofördelaktigt ljus och kunna användas av hans motståndare.

Den så kallade kompromat-tesen finns i två versioner. Enligt den ena handlar det om diverse sexuella övningar som Trump ska ha bevittnat eller deltagit i under sina Moskvabesök, särskilt i samband med Miss Universe-evenemanget i staden 2013. Eskapaderna ska enligt icke bekräftade uppgifter ha filmats och tagits upp på band av den ryska säkerhetstjänsten.

Den andra kompromat-versionen handlar om akuta penningbehov och utländskt låneberoende. Det är väl dokumenterat att Trump under 1980-talet drog på sig enorma skulder, bland annat efter en misslyckad investering i ett kasino i Atlantic City som dränerade hans finanser. Likaså vet vi att han, när de amerikanska bankerna vägrade att bevilja nya lån, vände sig till några ryska oligarker som visade betydligt större välvilja. Via en utländsk mellanhand, Deutsche Bank, slussades i grevens tid lån över till Trumps företag vilket avvärjde en hotande konkurs.

Varken en ideologisk samsyn eller en vurm för starka män är rimliga förklaringar till varför Trump är så undfallande gentemot Putin. Det måste till något mera handfast som berör själva kärnan i Trumps verksamhet. Vad är allra viktigast för honom, vid sidan av familjen? Jo, hans företag, ekonomiska ställning och rykte som entreprenör och dealmaker. Vad fruktar han mest av allt? Jo, att hans affärsuppgörelser utomlands och hemmavid ska bli offentliga. Han är den ende presidenten i modern tid som vägrat att redovisa sina självdeklarationer.

Mest troligt är därför att Trumps beteende främst har sin grund i hans ekonomiska transaktioner, beroenden och utlandskontakter, med Ryssland och andra länder. Oavsett vad som motiverar honom är resultatet att diktatorn i Kreml nöjd betraktar skeendet och knappt kan tro sina ögon. Hans stora projekt, att återupprätta Sovjetväldet efter den förnedrande upplösningen 1991, är inte längre en orealistisk dröm. Äntligen får fosterlandet chansen till revansch.

När Trump öppet tar Putins parti kastar han inte bara Ukraina till vargarna. Samtidigt pressar han president Zelenskyj att skriva under ett avtal som skulle beröva landet en stor del av sin infrastruktur och sina natur­tillgångar. Ukraina tvingas därmed in i en existentiell kamp mot två glupska rovdjur, Putin och Trump. Utan ett starkt stöd från omvärlden och ett samlat EU har det små möjligheter att överleva som självständig nation.”