Handelshögskolans rektor Lars Strannegård skriver i DN Kultur om hur akademin och den akademiska friheten i USA kapas med motorsågsliknande verktyg. Men är den svenska akademin redo att ta emot amerikanska dissidenter? Om samma ämne skriver forskaren Cas Mudde i Aftonbladet Kultur. Hur kan Sverige hjälpa amerikanska akademiker?

Lars Strannegård: Det pågår en motorsågsmassaker på amerikanska universitet

Finansiering dras in, forskningsanslag hålls inne och akademiska grundprinciper sviks. Skadan som redan åsamkats amerikanska universitet är sannolikt irreparabel och Karl Marx hade rätt, skriver Lars Strannegård, rektor på Handelshögskolan i Stockholm.

En riktigt bra samhällsanalys identifierar, genom tolkning av historien, mönster som är så allmängiltiga att de kan hjälpa oss att förstå vad som komma skall.

Marshall Berman skrev 1982 att förändring är varje samhälles kärna. I marknadsekonomier är det inte bara produktion och konsumtion som ständigt förändras, utan också värderingar, traditioner och normer. Titeln på Bermans bok – ”Allt som är fast förflyktigas” – är hämtad från Karl Marx. Citatet fortsätter: ”allt heligt profaneras och människorna blir slutligen tvungna att se sin livssituation och sina ömsesidiga förbindelser med nyktra ögon.” Marx hävdade att allt kan förändras, ingenting är säkert, ingenting är heligt, och inte ens de mest respekterade delarna av samhället är immuna mot marknadsekonomins framfart. I slutändan, hävdade han, tvingas också människor att inse att deras ställning, ideal och relationer är formade av ekonomiska krafter.

Utvecklingen i USA är helt i linje med Marx analys och profetia. Det vi nu ser är rena attacker på det vi trodde var stabilt och fundamentalt, såsom de demokratiska värderingar som USA, enligt egen utsago, velat skydda och bevara genom militära interventioner runt om i världen. Men på den amerikanska hemmaplanen pågår nu flagranta angrepp på de demokratiska grundpelarna.

Åtgärderna som vidtas är tvivelsutan fascistoida. Valutfall har inte accepterats. Rättsväsendet destabiliseras genom repressalier mot enskilda advokater. Trump säger oförblommerat att han inte kommer att acceptera ynka fyra år vid makten. Journalister hotas, misskrediteras och hånas. Yttrandefriheten respekteras inte, ord som ”mångfald” och ”inkludering” är bannlysta på platser som får statlig finansiering. Idén om armlängds avstånd inom kulturen är puts väck då Trump själv tagit plats som styrelseordförande för USA:s nationalscen Kennedy Center for Performing Arts. Bibliotek beordras att rensa ut böcker och Smithsonianmuseerna har fått order om att göra sig kvitt ”olämplig ideologi” – ekot från det tyska 1930-talets så kallade degenererade konst är öronbedövande.

Universiteten är under massiv attack. De utmålas explicit som den önskade samhällsordningens fiender. Finansiering dras in, forskningsanslag hålls inne och hot om aggressiv beskattning duggar tätt.

Trumpadministrationen framhåller wokeismen som skäl för repressalierna. De kulturbärande institutionerna har låtit sig politiseras, de har inte hållit antisemitismen stången och åsidosatt meritokratiska principer till förmån för sådant som klass, kön, hudfärg, sexualitet och etnicitet. Yttrandefrihet har inte rått, akademiska grundprinciper har svikits. Straffet är motorsågsmassakrer och rivningskulor. Det finns nu ingen plats för nyanser, distinktioner eller språklig precision avseende universitetens agerande. Attacken är fullskalig och målet tydligt. De ”maniska marxistiska” institutionerna skall skjutas i sank och ersättas av ett digitalt, garanterat wokefritt universitet.

Den skada som redan åsamkats universiteten är sannolikt irreparabel. Prestigefyllda universitet har anställningsstopp, studenter vid toppskolor för statsvetenskap och internationella relationer går ut i total arbetslöshet som ett resultat av nedmonteringen av statsapparaten. En knapp fjärdedel av världens länder är på Trumps svarta lista, studenter från dem vågar inte åka hem på loven och inga nya studenter kan rekryteras därifrån. Kraftigt ifrågasatta universitetsutbildningar som dessutom kostar miljoner i studieavgifter ter sig sannolikt mindre attraktiva för presumtiva studenter och därmed minskar universitetens intäkter ytterligare.

Akademiska superstjärnor som Timothy Snyder, Jason Stanley och Marci Shore har redan flyttat från Yale till Toronto. Vetenskapen är internationell och telefonerna går nu varma till Europa. I en enkät till post-docs angav 78 procent att deras forskning är hotad eller kommer att bli försenad. I en enkät i Nature anger 75 procent av amerikanska forskare att de överväger att emigrera. Snart sagt varje institution vid Cambridge och Oxford får förfrågningar från amerikanska kollegor om möjligheter att komma dit. Vrije Universiteit i Bryssel välkomnar nu amerikanska akademiker som känner sig hotade och Aix Marseille i Frankrike har avsatt 150 miljoner kronor för samma ändamål. Än så länge har inget program sjösatts i Sverige. Lönenivåerna i Sverige är annorlunda än i USA, men nydisputerade akademiker i ett land med utraderad akademisk frihet, decimerade forskningsanslag och anställningsstopp har nu Sverige på näthinnan.

Sverige skulle kunna agera opportunistiskt och locka till sig kompetens på en nivå som vi inte kunde attrahera bara för några månader sedan. Man kan också hävda att vi har en moralisk skyldighet att stå emot de amerikanska fascistoida vindarna och erbjuda en akademisk fristad.

Det är ett perspektiv, som för att vara trovärdigt, kräver att vi tydligt cementerar den akademiska friheten i Sverige. Det vill säga rätten att självständigt välja forskningsfrågor, metoder och publiceringskanaler, fritt från politisk ideologisk eller kommersiell påverkan. I dag har denna frihet inte ett tillräckligt starkt skydd, och vi har sett politiska beslut i gråzonen, som plötsliga avslutanden av finansiering till utvecklingsforskning och hastiga styrelseförändringar. Enskilda forskare har utsatts för hot, hat och utfrysningar. Det behövs nu en bred och blocköverskridande bekräftelse på att den akademiska friheten ska skyddas. Förslagen från Akademiernas kommitté för mänskliga rättigheter bör regeringen skyndsamt ta till sig.

De senaste månadernas utveckling har varit nådastöten för Francis Fukuyamas inflytelserika tes att den liberala demokratin, med fria marknader och rättstatsidéer skulle vara den slutliga formen för samhällens organisering.

I stället verkar Marx ha haft rätt: allt fast förflyktigas och allt heligt profaneras. Ett som är säkert är att inget är för evigt. I det rivningsarbete av västvärldens fundament som nu pågår måste vi hålla spridningseffekten stången. Historien kanske inte upprepar sig, men rimmar, som Mark Twain uttryckte det. Därför är den rätta tiden att stärka den akademiska friheten exakt precis just nu.”

Lars Strannegård är professor och rektor för Handelshögskolan i Stockholm

---

Cas Mudde: Fyra sätt Europa nu kan hjälpa forskare i USA: Amerikanska universitet är under attack av Donald Trump

Amerikanska universitet är under attack! Trumpadministrationen låtsas att man bestraffar universitet för att de visar eftergivenhet mot eller till och med ger stöd till ”antisemitism” (det vill säga demonstrationer för Gaza) och/eller ”rasism mot vita” (det vill säga DEI, initiativ för mångfald, rättvisa och inkludering). Men det man egentligen är ute efter är den akademiska friheten och yttrandefriheten. Genom att ge sig på de mest prominenta och privilegierade universiteten, som Columbia och Harvard, slår de två flugor i en smäll: man får uppmärksamhet i medierna och man skapar rädsla bland andra, mindre privilegierade, universitet.

Resten av världen har börjat reagera, men oftast utan att veta så mycket om USA:s akademiska värld och utan att fråga akademiker och forskare där vad de nu skulle behöva. Utmaningarna varierar förstås, beroende på till exempel kön och etnicitet, juridisk status, vilken delstat de bor i och vilket universitet de arbetar vid. Men här kommer några förslag från en vit, manlig, fast anställd greencard-innehavare som arbetar vid ett offentligt universitet i en republikanskt styrd delstat.

Först är det dock viktigt att förstå exakt hur Donald Trumps administration angriper universiteten. Till skillnad från länder som Kina eller Turkiet fängslas inte akademiker (än så länge). De flesta universitet, eller dess ledningar, har inte heller tagits över av staten, så som skett i till exempel Ungern och Turkiet – även om offentliga universitet ofta har starkt politiserade styrelser, och det finns några enskilda fall av universitetsövertaganden, som New College of Florida.

Trump angriper med ekonomiska medel, men med tydligt politiska motiv.

Universitet som stöder – eller ens bara tolererar – protester, forskning eller tal som går emot Trumpadministrationens preferenser blir föremål för utredning, och deras federala finansiering fryses eller stryps helt och hållet. Så rent tekniskt är DEI-initiativ, eller forskning om sånt som klimatförändringar, genus och sexualitet, inte förbjudna men de kan leda till stora ekonomiska konsekvenser för de universitet som engagerar sig i eller tolererar dem – och i den nyliberala akademin är det pengarna som styr. Universitetstjänstemän är underställda universitetsstyrelser, som oftast består av näringslivsfolk – som värderar ekonomisk tillväxt högre än akademisk frihet. Det var därför inte förvånande att rektorerna för både Columbia och Harvard gav efter för Trumps krav, även om det inte räddade vare sig dem eller deras universitet.

Då det största hotet alltså är ekonomiskt, och då USA lägger nästan dubbelt så mycket på forskning och utveckling som hela EU, är det uppenbart att det bara är så mycket andra länder kan göra. Lägg till det att Trumpadministrationen är ointresserad av avvikande åsikter, i synnerhet från andra länder, och att USA är för mäktigt för att kunna pressas politiskt. Men även om man i Europa inte kan stoppa angreppen på den amerikanska akademin, finns det olika grupper som kan hjälpa till USA-baserade akademiker på olika sätt. Jag fokuserar här på fyra stycken: akademiker, journalister, universitet och stater.

Bojkotter och upprop är akademikers favoritmedel för politiska protester. På sociala medier har många europeiska akademiker redan deklarerat att de inte längre kommer att resa till USA, vare sig i jobbet eller som turister, så länge Trump sitter vid makten. Med tanke på den senaste tidens gripanden och utvisningar är dessa bojkotter rimliga som ett slags självförsvar, men de är inte mycket till stöd för amerikanska akademiker. Något som däremot skulle hjälpa är att erbjuda sig att lagra hotad data och forskning på öppna webbplatser i Europa.

Europeiska journalister har bevakat attackerna mot Columbia och Harvard med samma glöd som de bevakade dessa universitets påstådda ”wokeness”. Det är en viktig bevakning, särskilt om och när journalisterna tar sig bortom de få elitskolorna på östkusten och till offentliga universitet i stater som Florida och Texas. Men den kommer inte att påverka Trumpadministrationen, inte ens om de får med sig sina egna länder för att utöva politisk press. Däremot kan journalister vara mer lyhörda för den situation akademiker (och universitetens tjänstemän) befinner sig i när de kontaktar oss för intervjuer.

Jag inser att vår belägenhet är en spännande story, men intresset kan också skapa problem. Eftersom kommunikation via officiella e-postkonton (och ibland även via universitetets datorer) vid många offentliga universitet faller under en öppenhetslagstiftning, riskerar allt som en intervjuperson skriver i ett mejl bli offentligt, och kan utnyttjas politiskt och professionellt. En journalist bär därför fråga om akademikern i fråga vill kommunicera via sin jobbmejl eller via en privat mejl. Journalisten bör också vara medveten om de potentiella risker som storyn kan innebära – är den där ”provocerande frågan” verkligen värd risken för intervjupersonen?

På senare tid har flera europeiska universitet kommit med initiativ för att ge ”en fristad” (Aix Marseille University) till ”de största offren för denna politiska och ideologiska påverkan” (Free University Brussels). Men treåriga program eller ettåriga postdocs är varken attraktiva eller strukturella lösningar, särskilt inte om avsikten är att locka ”särskilt framstående forskare”. I själva verket verkar de snarare drivas av egenintresse (som god pr). Om universiteten verkligen vill göra skillnad, åtminstone för några enskilda akademiker, bör de se till att de kan fortsätta sin redan pågående karriär vid institutioner i Europa. De bör också rikta stödet till de forskare som nu är särskilt utsatta – dessa, liksom många ”särskilt framstående forskare”, återfinns ofta vid offentliga universitet snarare än vid Ivy League-skolorna.

Många europeiska länder har också börjat diskutera möjligheten att få över ”internationella toppforskare”. Få har varit så rättframma som Eppo Bruins, Nederländernas minister för utbildning, kultur och vetenskap, som försvarade sitt initiativ med klassiskt holländskt handelslingo: ”Toppforskare är värda sin vikt i guld för vårt land och för Europa.” Naturligtvis bör nyttan vara ömsesidig mellan den akademiker som får stöd och det land och institution som ger det. Det bör dock inte ske på bekostnad av europeiska akademiker. Den nederländska regeringen tillkännagav sitt initiativ bara några dagar efter att anställda vid universitet där hade strejkat i protest mot samma regerings drakoniska nedskärningar på den högre utbildningen.

Länderna i EU har nu en fenomenal möjlighet att locka till sig några av världens bästa forskare. Men för att säkerställa att det verkligen gynnar den egna akademin (och ekonomin) måste de initiativ som tas ingå i en bredare strategi för, och investering i, den europeiska akademin. Även om detta till en början kanske bara gynnar några enskilda (”topp”-)forskare så kan dess ekonomiska effekt på sikt tvinga till och med Trumpadministrationen att ändra kurs.

Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA. Han är verksam vid University of Georgia, USA.