Robin Ekelund, docent och lektor i historia vid Malmö universitet, skriver om omöjligheten att effektivisera undervisningen mer inom humaniora och samhällsvetenskap. Vi som arbetar i högskolesektorn vet att det redan är svårt att göra ett bra jobb, eller överhuvudtaget arbeta heltid, utifrån de resurser vi har. Det drabbar naturligtvis även studenterna.

“Sedan 1990-talet skärs varje år 1 procent av landets högskolors och universitets budgetar bort till följd av det så kallade produktivitetsavdraget, med den bakomliggande tanken att man ska effektivisera. Samma sak gäller för alla statliga myndigheter, men för just högskolor och universitet är konsekvenserna förödande.

Avdraget har medfört att undervisningstiden på lärarutbildningen på Malmö universitet har halverats och är knapp inom humaniora och samhällsvetenskap. Studenter inom medicin och tandvård får klart mer undervisningstid.

En granskning som Sydsvenskan nyligen gjorde visar att studenter i Sverige totalt sett får mindre undervisningstid jämfört med det europeiska snittet. Oavsett vilken utbildning det handlar om. För ett land som säger sig vilja ligga i forskningens framkant är det pinsamt. Att den svenska regeringen pratar om att statsfinanserna är i världsklass gör det obegripligt.

För mig som universitetslärare är de bristande undervisningsresurserna påtagliga varje dag, varje vecka och inför varje ny termin. Till hösten ska jag som ensam lärare undervisa på en masterskurs för historiestudenter som varar i tio veckor, omfattar 2 750 sidor kurslitteratur och ger 15 högskolepoäng. Allt det ska ske på 40 timmar. Därför måste jag samtidigt undervisa i tre andra kurser. Tillvaron blir splittrad och hektisk. Den kvalitet i form av förberedelser och fördjupningar som jag och andra universitetslärare eftersträvar är omöjlig att upprätthålla och studenterna drabbas på ett kännbart sätt. De får inte bara mindre undervisningstid och sämre förberedda föreläsningar och seminarier – de går också ut sina utbildningar utan att varken utbildningen eller universitetet har gett dem så mycket som de hade kunnat.

Varje läsår föreläser jag för lärarstudenter om vad vetenskaplighet innebär. Jag betonar att vetenskaplighet kräver långsamhet, tid för att reflektera och för att odla nyfikenhet. Det är viktigt för att studenterna inte ska hasta in i sina examensarbeten och riskera att komma på villovägar. Det är också viktigt för dem i deras framtida yrkesroll, för att de inte ska hasta in i situationer i klassrummen de senare kommer att arbeta i. Samtidigt känner jag att det system jag och andra universitetslärare omges av är bristfälligt på just den punkten.

Produktivitetsavdraget innebär att de som är lärare på landets universitet och högskolor måste springa snabbare i korridorerna, läsa snabbare, svara på frågor och e-post snabbare och rätta tentor snabbare.

Sydsvenskans granskning är endast en i raden av varningar om vad produktivitetsavdraget medför för högre utbildning. Fackförbunden Sveriges universitetslärare och forskare, SULF, och Statstjänstemannaförbundet, ST, har tidigare varnat för effektiviseringsavdragets konsekvenser.

Riksrevisionen ansåg 2022 visserligen att problemen med stress vid svenska myndigheter inte kan knytas specifikt till produktivitetsavdraget. De pengar som skärs bort omprioriteras till områden som regeringen och riksdagen vill stärka. Men när det gäller universitet och högskolor talar statistiken sitt tydliga språk. Undervisningstiden minskar ständigt och det påverkar hela undervisningssystemet.

På andra sidan Atlanten sker nu ett oroväckande angrepp mot anrika universitet. Den akademiska friheten attackeras med en ursinnig slägga. Situationen är inte jämförbar med Sverige, men här kan vi snarare tala om droppen som urholkar stenen. På trettio år har 30 procent försvunnit ur universitetens budgetar. Om tio år har ytterligare 10 procent skurits bort. Och så vidare.

Om de politiker som styr Sverige tror på universitetens roll i ett demokratiskt samhälle behövs det en förändring.

Universitet och högskolor, dess lärare, forskare och studenter behöver bättre förutsättningar nu, innan det är för sent.

Regeringen måste agera så att svenska lärosäten får resurser för att på riktigt bidra till att utveckla kritiska, konstruktiva och kreativa medborgare.

Att se över produktivitetsavdraget är ett steg i rätt riktning.”