Skriver i DN Kultur om hur teorier om dekolonialitet brukas av högerextrema ideologer i deras fantasier om återvandring. En problematisk användning av en tillika problematisk teoribildning.

“Konspirationsteorin om ”folkutbytet” vinner allt fler anhängare. Men fantasin om att återvända till en ursprunglig kultur finns inte bara hos extremhögern – den går igen i det akademiska trendbegreppet dekolonisering, skriver Catrin Lundström.

I helgen arrangerades konferensen Remigration summit i Milano, med inbjudna högerextrema profiler från ett flertal europeiska länder. Martin Sellner från Österrike, Jean-Yves Le Gallou från Frankrike och Eva Vlaardingerbroek från Nederländerna med flera fanns på talarlistan. På agendan stod, som namnet antyder, återvandring – eller rättare massdeportation av migranter. Men vad är det egentligen de drömmer om?

Konspirationsteorin om folkutbyte vinner allt fler anhängare. Den högerextreme franske filosofen och ideologen Renaud Camus – som nyligen nekades inträde i Storbritannien – ”Le grand remplacement” (2011) fungerar som ett standardverk.

För att övertyga läsaren om tesen att migranter måste lämna Europa jämställer Camus den postkoloniala migrationen till väst med den västerländska kolonialismen – med slutsatsen att väst måste avkoloniseras.

Det är förstås en absurd jämförelse. Men även om det går relativt enkelt att klä av Camus argumentation är det beklämmande att kritiken mot honom främst handlar om detta likställande mellan europeiska kolonisatörer och postkolonial migration.

När Camus förklarar att han är ”emot all form av kolonialism” är det ett uttalande i linje med det så kallade dekoloniala projektet 

Denna problematiska längtan tillbaka till en ursprunglig kultur, till äkthet och moralisk renhet, finns dock inte bara hos extremhögern. När Camus förklarar att han är ”emot all form av kolonialism” är det ett uttalande i linje med det så kallade dekoloniala projektet.

Den som är bekant med rådande akademisk terminologi har med stor sannolikhet stött på begreppet dekolonialitet. Uttrycket har, med akademiska mått mätt, exploderat under senare år och i praktiken ersatt den tidigare strömningen av postkolonialt tänkande.

Postkolonial teori, som drog in över Sverige under det tidiga 00-talet, med förgrundsfigurer som Gayatri Spivak, Homi Bhabha och Edward Said, innebär i korthet att de kulturella dimensionerna av kolonialismen kvarstår även efter att den formella avkoloniseringen fullbordats genom nationell suveränitet. Trots frigörandet finns spåren av förtryck och kolonial överhöghet kvar.

Det dekoloniala projektet går ett steg längre och framhäver behovet av att en gång för alla göra upp med kolonialismens efterverkningar, i form av symboliskt våld och kulturell underordning. Detta imperativ omfattar förhållandet mellan nationer, universitetens läror och teorier. Skillnaden är alltså att dekolonial teori mer aktivt främjar framväxten av alternativa icke-eurocentriska sätt att leva och tänka.

Så vad innebär det i praktiken? Medan det är viktigt och fullt rimligt med skuldavskrivningar, liksom återlämning av kvarlevor och artefakter, blir det mer snårigt att bena ut vilken kunskapsproduktion som ska rensas ut. Kan vi bara skaka av oss 500 år av utveckling, modernitet och upplysning? Hur ska vårt vetande överlag kunna dekoloniseras?

Den argentinsk-italienske professorn Walter Mignolo betonar i boken ”Politics of decolonial investigations” (2021) vikten av omstrukturering av det västerländska tankesystemet och av att återvinna de idéer som marginaliserats under den västerländska modernitetens framfart.

Mignolo, liksom andra dekoloniala tänkare, uppmanar till befrielse från kanoniserad kunskap i västvärlden med målet att kunna röra sig bortom dess koloniala hegemoni.

Alla låter sig dock inte imponeras av Mignolos analyser. Kavish Chetty argumenterar i tidskriften ”Social dynamics. A journal of African studies” för att Mignolo gör sig skyldig till en romantisering av det exotiska, som genomsyras av ”en nostalgi för icke-västerländska idéer från tidigare epoker”. Enligt Chetty homogeniserar Mignolo ”prekoloniala kulturer” genom att ”betrakta dem alla som ädla vildar med ett naturligt motgift mot ‘västerlandets’ sätt att leva”.

Men det är alltså inte bara dekoloniala tänkare som drömmer om mer ursprungliga sätt att leva. Och vad händer när ens politiska motståndare tar sig an samma – tämligen svulstiga och oprecisa – dekoloniala tankefigurer?

Renaud Camus använder sig hämningslöst av likartade synsätt som Mignolo, fast från ett diametralt annorlunda håll.

Den essentialism som enligt Kavish Chetty präglar det dekoloniala projektet – något vi i andra sammanhang skulle säga utgör en förutsättning för rasism – utnyttjas här för fantasier om andra urtillstånd: som ett Europa innan ”folkutbytet”. Det kan förvisso inte försvaras moraliskt, men bygger likväl på moraliska övertoner om att det prekoloniala tillståndet är att föredra framför det postkoloniala och dess efterföljande migration.

Det är sannerligen ingen lätt uppgift för Camus med flera att specificera vilka migranter som ska repatrieras. Är det muslimer, utomeuropéer, eller icke-vita i allmänhet? Hur definieras dessa? Är det människor som bott i Europa i två generationer? Eller upp till sex-sju?

Men det är också svårt att via en dekolonial ansats trassla sig tillbaka 500 år i tiden i jakt på ursprungliga kulturer och gemenskaper för att avprogrammera oss från pådyvlade koloniala synsätt och tankemönster.

Det mer konstruktiva hybriditetstänkande som utmärkte de postkoloniala teorierna är här som bortblåst. Min slutsats och note to self blir således: använd inte trubbiga begrepp mot dina motståndare. De kan vändas mot dig när du minst anar det.”