Forskaren Tobias Hübinette skriver på DN DEBATT om statsminister Ulf Kristerssons roll i den korrupta adoptionshistorien och jävssituation för hantering av dagens utredning:

Ödets ironi vilar över utredningen om internationella adoptioner: samma Ulf Kristersson som en gång var ordförande för Adoptionscentrum ska nu som regeringschef ta ställning till verksamhetens oegentligheter. Frågan om jäv blir svår att bortse ifrån, skriver Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet.

I måndags överlämnade Anna Singer Adoptionskommissionens slutbetänkande ”Sveriges internationella adoptionsverksamhet – lärdomar och vägen framåt” (SOU 2025:61) till socialtjänstminister Camilla Waltersson Grönvall (M). Singer har lett kommissionen som tillsattes i oktober 2021 för att utreda oegentligheter inom adoptionsverksamheten och behovet av adoptionsspecifikt stöd.

Adoptionskommissionen konstaterar att den svenska adoptionsverksamheten har präglats av oegentligheter och systematisk rättsosäkerhet som inte har tagit hänsyn till barnets bästa. I stället har verksamheten styrts av att maximera antalet adoptioner till Sverige för att bistå så många ofrivilligt barnlösa svenskar som möjligt.

Utredningen kommer också fram till att mänskliga rättigheter har kränkts för såväl de adopterade som deras förstaföräldrar i ursprungsländerna. Detta på grund av den utbredda förekomsten av förfalskade bakgrundshistorier och manipulerade identiteter.

Statsminister Ulf Kristerssons (M) skugga vilar tungt över utredningen då han på 00-talet var ordförande för Adoptionscentrum. Det är en ödets ironi att just Kristersson leder den regering som nu tar emot Anna Singers betänkande och som ska ta ställning till om rekommendationerna ska realiseras eller ej. I sammanhanget blir också frågan om Kristersson faktiskt är jävig eller ej aktuell, liksom frågan om vem som egentligen ska avgöra det.

Under Kristerssons tid som ordförande 2003–05 peakade antalet adoptioner globalt på grund av den globalisering som följde på Kalla krigets slut, vilket innebar att Ryssland, övriga Östeuropa, Vietnam och inte minst Kina omvandlades till ursprungsländer.

Kristersson fick under sin ordförandetid vetskap om flera larm om människohandel. Bland annat blev han informerad om att Adoptionscentrums adoptioner från Chile inte hade gått rätt till, men han valde att begrava denna kunskap genom att tillsätta en internutredning som kom fram till att Chile-adoptionerna hade genomförts på ett korrekt sätt.

Vidare informerades Kristersson om att adoptionerna från Kina var problematiska, men i stället för att stoppa dem valde han att även begrava den informationen. Adoptionscentrum försäkrade de adoptivföräldrar som redan hade adopterat kinesiska barn, samt blivande föräldrar som var på väg att adoptera från Kina, att adoptionerna gick rätt till.

Kristersson har än mer än så på sitt samvete. Den 1 juni 2003, nästan på dagen 22 år innan Anna Singers betänkande överlämnas till hans egen regering, överlämnade Annika Nilsson sitt slutbetänkande ”Adoption – till vilket pris?” (SOU 2003:49) till Göran Perssons (S) regering. Den rekommenderade att Adoptionscentrums system med att tillämpa donationer skulle avskaffas samt att den statliga kontrollen över adoptionsverksamheten skulle skärpas.

Adoptivföräldrar förväntades betala en donation uppgående till tusentals dollar i kontanter, utöver adoptionsavgiften, i samband med att de hämtade barnen. Donationerna sades handla om bistånd från Adoptionscentrums sida men hamnade i alltför många fall i korrupta tjänstepersoners fickor i ursprungsländerna och blev därigenom en drivkraft för människohandeln.

Adoptionscentrum med Kristersson i spetsen hade dock kampanjat så framgångsrikt mot Annika Nilssons utredning ända sedan den hade tillsatts 2001 att inget av detta blev av. Inte heller blev det något av med hennes förslag att inrätta ett resurscentrum för adoptionsspecifika frågor mot bakgrund av de skyhöga självmordstalen och den utbredda psykiska ohälsan bland landets adopterade.

Kristersson sänkte helt enkelt Nilssons utredning inklusive förslaget om ett stopp på det massiva pengaflödet till de korrupta ursprungsländerna och förslaget om ett resurscentrum. Och nu tvingas han ta ställning till en ny adoptionsutredning vars rekommendationer går i linje med Nilssons förslag.

Singers betänkande föreslår nämligen att staten tar över det fulla ansvaret för det lilla antalet utlandsadoptioner som fortfarande förekommer för att en gång för alla få stopp på den fortsatta förekomsten av människohandel inom adoptionsverksamheten och att inte längre tillåta privata aktörer som Adoptionscentrum att syssla med adoptionsförmedling. Adoptionskommissionen föreslår vidare att just inrätta ett nationellt resurscentrum för att stötta de adopterade med psykologisk rådgivning, röttersökning, återresor och dna-tester.

Singers aktuella utredning rekommenderar dessutom att regeringen bör be de adopterade och deras anförvanter om ursäkt, som både inbegriper förstaföräldrarna i ursprungsländerna, adoptivföräldrarna i Sverige och i förlängningen också de adopterades barn – och samtidigt erkänna att staten har kränkt deras mänskliga rättigheter.

Inget annat är nu därför tillräckligt än att Ulf Kristersson i egenskap av att både vara Sveriges statsminister och Adoptionscentrums före detta ordförande ber offentligt om ursäkt och erkänner att svenska staten liksom han själv har gjort sig skyldig till medhjälp till människohandelsbrott och till att ha brutit mot de adopterades mänskliga rättigheter.

Kristersson har redan sänkt en adoptionsutredning för 22 år sedan och därför får han bara inte begrava den aktuella utredningen. Därtill måste Tidöpartierna hörsamma Adoptionskommissionens rekommendationer och frånta Adoptionscentrum rätten att kunna förmedla utlandsadoptioner och i stället överlåta ansvaret på staten att fortsättningsvis göra det, samt inrätta ett nationellt resurscentrum för adoptionsspecifika frågor. Man måste över huvud taget göra allt för att samhället ska kompensera för årtionden av försummelse av de adopterades behov.