Skrev en text i Arbetaren om det revolutionära subjektet nu när den vita manliga arbetarklassen har svikit uppgiften och vänt sig till de högerpopulistiska partierna runtom i Europa och USA. Det har fått många att vända sig till nya grupper som förväntas besitta subversiva krafter. Men är det verkligen rätt väg att gå?, undrar jag.

“För en tid sedan deltog jag i ett panelsamtal tillsammans med en ung poet. Han uttryckte en längtan efter den framtida kampen, där klass stod mot klass, hellre än nation mot nation. En helt rimlig önskan i en tid då informationsbroschyren om kriget eller krisen inte längre framstår som överdriven eller avlägsen. Men, frågade jag, är det inte just det vi ser i detta nu? En, förvisso vit och manlig, fraktion av arbetarklassen som kommer samman i ett slags klasskamp runt om i västvärlden. Fast kanske inte på det sättet han tänkte sig.

Vad vi ser på vår sida av Atlanten är hur ”arbetarpartierna” franska Nationell Samling, italienska Fratelli d’Italia, portugisiska Chega, spanska Vox, polska Lag och rättvisa, tyska AfD, fortlöpande vinner politisk mark bland vita manliga arbetare. En dryg tredjedel av LO-medlemmarna uppger att de röstar på Sverigedemokraterna (SD). Huruvida det är ett tecken på arbetarklassens ökade eller minskade inflytande låter jag vara osagt.

Problemet är förstås inte poetens förhoppning om en utjämnande klasspolitik, som jag ser det, utan den alltför vanligt förekommande romantiseringen av arbetarklassen. Idén att arbetaren, utifrån sin position i det kapitalistiska systemet, bär på en inneboende revolutionär potential, som bygger på en medvetenhet om underordningen och ett agerande i linje med denna.

Den högerpopulistiska vågen visar med all tydlighet hur arbetarklassen tycks ha en annan agenda än de intellektuellas vision om en global klasskamp. ”De nya arbetarpartierna” – där europeiska högerpopulistiska partier, liksom Trumps miljardärrepublikaner, numera ingår – argumenterar för stängda nationsgränser, minskad migration (och därmed reducerad konkurrensutsatthet), liksom bevarandet av den traditionella familjen. En politik som knappast överensstämmer med den revolution som poeten såg framför sig.

Partisympatierna speglar kanske det faktum att arbetarklassen inte är särdeles radikal i sina värderingar, utan rentav ganska konservativ. SD:s socialkonservativa ideologi har i alla fall inte avskräckt vita, manliga arbetare från att rösta på dem. Men detta, lite trista, faktum tycks inte ha någon större relevans för intellektuella som väntar på klasskampens realisering. För vem ska annars föra hoppet framåt?

Arbetarnas ”svek” har fått somliga intellektuella att söka nya kategorier av potentiella revolutionärer att företräda. De hittas i lite olika delar av samhället beroende på de intellektuellas egna drivkrafter. För migrationsforskare finns den subversiva kraften bland de papperslösa, för de dekoloniala teoretikerna i det Globala Syd, för antirasisterna hittas den i Orten och för en del feminister numera hos sexarbetare. Och så vidare.

Som sociologen Pierre Bourdieu skriver i boken Texter om de intellektuella vill intellektuella gärna ställa sig jämsides med dominerade och marginaliserade grupper, då de inte sällan saknar insikt om sin egen plats i klassificeringen av kulturellt och ekonomiskt kapital. Utifrån sin ställning som dominerade inom de dominerande klasserna tror de sig helt enkelt tillhöra de dominerade klasserna. Och visst, utan fasta anställningar eller inkomster är det lätt att se sig som en del av den breda arbetarklassen. trots att man besitter ett gediget kulturellt kapital, i form av utbildning, språk och tillgång till det offentliga samtalet. En bräcklig allians, påpekar Bourdieu.

För så enkelt är det ju inte. Skriftställare formulerar ju sällan sina alster under byggnadsställningar eller vid kassan, utan befinner sig oftare i dialog med andra kulturarbetare, i en ständig kamp om det åtråvärda kulturella kapitalet.

Vad kan vi då lära oss av denna förvirrande klassallians? I det som tragiskt nog kom att bli den hastigt bortgångne sociologen Michael Burawoys sista bok, Symbolic Violence: Conversations with Bourdieu, ställer han Bourdieu i dialog med Marx. Medan Marx – som den burgna borgare han faktiskt var – såg framför sig en revolutionär arbetarklass, såg lantbrukarsonen Bourdieu en farlig idealisering, en förenklad materialistisk teori och en brist på ansvarstagande för teorins effekter.

Arbetarklassen är i själva verket hopplöst fastlåst vid sina positioner i det sociala rummet och de objektiva förhållanden som producerar dessa positioner, menar Bourdieu. Det är helt enkelt inte så lätt för förtryckta grupper att se bortom livets omständigheter och göra uppror mot de villkor som formar dem och deras tillvaro.

Det finns därför heller inget specifik revolutionärt i de förtrycktas ståndpunkt, argumenterar Bourdieu, utifrån sina insikter bortanför borgarklassen. Liksom småborgare – och för den delen intellektuella – ägnar en väsentlig del av sin kraft åt att reproducera de övre klassernas smak och ställning, kan arbetare gå såväl rasister som rikemän till viljes, men också driva sina frågor i fackföreningar och därmed förbättra arbetsvillkoren för alla anställda.

Arbetare är mer intresserade av en fungerande livsstil än att göra uppror mot den dominerande kulturen, konstaterar Bourdieu. I motsats till vad en del av arbetarklassens språkrör verkar tro.
Vad ska då en vänsterintellektuell som drömmer om att förändra världen göra? Ja, det första är att identifiera var, ungefär, hen befinner sig i klassificeringarna av kulturellt och ekonomiskt kapital och därifrån arbeta för att göra de fördelaktiga villkor som denna position förutsätter universella. Inte minst tillgången till språket, bildningen och offentligheten. Men också den disponibla tiden och kontakterna, som deltagandet på denna arena förutsätter.

Annorlunda uttryckt, en författare som publicerar sig på Sveriges främsta förlag och ägnar sig åt att hylla de underordnades inneboende radikalitet, utan att förstå de objektiva förhållanden som omgärdar dem, riskerar att inte bara skyla över deras olika förutsättningar, utan även legitimera dem. Att exempelvis upphöja gangsterrappen till något kittlande och coolt är för mig liktydigt med att legitimera de omständigheter under vilka denna skapas.

Så länge de intellektuella varken erkänner sin egen position, eller förstår arbetarnas omständigheter, bör de alltså hålla sig ifrån tolkningsföreträdets dimridåer och rikta en nykter blick mot de givna förutsättningarna för sina relativa privilegier, med syfte att göra dessa universella.

Det är ingen liten uppgift, eftersom själva värdet av det kulturella kapitalet vilar på avståndet till folkligheten. Men kanske är det dags att ge upp idén om den rebelliska arbetaren (eller annan dito) och hitta en ny ingång? Ett politiskt projekt som inte agerar talesperson för olika underprivilegierade grupper, utan talar och kämpar utifrån en egen målmedvetenhet; en som ser sin plats i det sociala sammanhanget och agerar utifrån denna, i stället för att projicera sina drömmar om förändring på arbetarna.

Då kanske det kan börja hända något. För alla.”