Portugal var länge det land vid sidan av Sverige utan ett högernationalistiskt parti. Partiet Chega har växt i rekordfart från 1,3 till 23 procent på sex år och kan mycket väl bli det största partiet i nästa val.

Sedan finanskrisen 2008 präglas landet av en giftig mix mellan “golden visas”, korttidsuthyrning, turism, skatteflyktingar och ökad migration.

Människor i Lissabon, i synnerhet, har inte råd att bo kvar på grund av höjda hyror. Enbart i år har Portugal tagit emot 15 miljoner turister och lokalbefolkningen trycks ut från stadskärnorna. Hotell byggs överallt och stadskulturen känns alltmer konstruerad.

Dessutom ledde högern och “det juridiska fältet” en smutskampanj mot Socialistpartiets ledare António Costa – som nu är ordförande för Europeiska Rådet – som ledde till hans avgång. Costa var väldigt populär gjorde oerhört mycket bra under sin tid men gav till slut upp och plockades alltså upp av EU.

I jämförelse med Sverige skulle jag beskriva Portugal som Europas minst vita, och kanske minst rasistiska land (svårt att veta om det stämmer). Portugal är ett betydligt mer rasblandat land än exempelvis Spanien. Redan 1967 representerade angolanske Nuno Nazareth Fernandes Portugal i Eurovision Song Contest.

Däremot är det ett tämligen traditionellt land, rent kulturellt. Maten, musiken, och språket är ganska enhetligt. Portugiserna blandade sig med andra ord med de koloniserade men behöll sin kultur. Därför verkar inte den mixade befolkningen som landet haft i decennier ha “stört” portugiserna nämnvärt. Däremot har den ökande invandringen från andra länder och regioner delvis gett Chegas framgångar, åtminstone retoriskt. Men som sagt, det är inte hela svaret på frågan.

“År 2017 fanns det 400 000 utrikesfödda invånare i Portugal och den yttersta högern var i det närmaste obefintlig. Åtta år senare bor där 1,6 miljoner utlänningar – 15 procent av befolkningen – och den yttersta högern har blivit den näst största kraften i parlamentet.

I hela Europa verkar sambandet mellan ökad migration och främlingsfientliga partiers framväxt oundvikligt. ”Det franska folket vill inte ha mer invandring”, konstaterar Marine Le Pen och föreslår en folkomröstning.

Men vad är den rätta frågan?

Låt oss återvända till Portugal år 2008, långt innan den senaste migrationsvågen. Landet, som drabbats av finanskrisen, stod på randen till bankrutt. I utbyte mot stöd krävde Internationella valutafonden och EU reformer: Lissabon skulle ”modernisera” sin ekonomi – privatisera, skära ned på offentliga utgifter och avreglera arbetsmarknaden. Landet skulle på så sätt bli mer konkurrenskraftigt för att väcka investerares uppmärksamhet.

Portugal gjorde allt för att locka nytt kapital. 2009 införde det en särskild residensstatus, avsedd att locka tjänstemän och utländska pensionärer med tio års skattebefrielse. Systemet blev en omedelbar succé. Tre år senare lanserade regeringen ”gyllene visum” (eller ”uppehållstillstånd för investeringar”), som gav särskild tillgång till medborgarskap för utlänningar som var beredda att skriva stora checkar. En kapitalflod vällde in i fastighetssektorn. Till slut satsade regering efter regering allt på turistboomen, öppnade lågprisflyglinjer och liberaliserade korttidsuthyrningen.

Semesterfirare strömmade in i miljoner och förde med sig utländsk valuta.

Botemedlet verkade fungera. Portugal återgick till tillväxt 2014, bytesbalansen gick med överskott och budgetunderskottet krympte år efter år. Den tidigare sorgebarnet hade blivit mönsterelev.

Men bakom de smickrande siffrorna dolde sig en annan verklighet. Sedan finanskrisen har Portugal upplevt en betydande befolkningsflykt, som kulminerade i 120 000 avresor 2013 och fortfarande låg på 75 000 år 2023. De flesta som lämnat är unga akademiker. Utan framtidsutsikter i en ekonomi dominerad av lågavlönade servicejobb har de inte längre råd att bo i de stora städerna, där hyrorna har fördubblats på mindre än tio år. I dag bor nästan en tredjedel av portugiserna i åldern 15–39 utomlands.

Denna utflyttning har påskyndat befolkningens åldrande: landet har nu bara en ung person på två äldre, och födelsetalet är bland de lägsta i Europa. Och eftersom människor i 70-årsåldern inte plötsligt skulle börja diska i restauranger, städa hotellrum eller plocka hallon, började Portugal i början av 2020-talet ta in brasilianare, angolaner, indier, lankeser, marockaner, med flera.

Betrakta siffrorna ur en annan vinkel, och vissa studier tycks visa på ett ännu starkare samband än det första: mellan emigration (både intern och internationell) och framväxten av den yttersta högern. Detta beror delvis på att utflyttningen har tagit bort unga, utbildade väljare som är mindre benägna att stödja främlingsfientliga partier från vissa områden – och delvis på att deras frånvaro förändrar det politiska beteendet hos dem som är kvar, i regioner som sjunker allt djupare i kris.

Så om Portugal höll en folkomröstning om migration, vad skulle den rätta frågan vara? Skulle den handla om huruvida man ska utvisa de underbetalda, utnyttjade utländska arbetare som nu är livsviktiga för ett land i demografisk nedgång?

Eller om huruvida man ska avsluta den politik som fått unga människor att lämna, genom att förvandla deras land till en semesterort för rika pensionärer och digitala nomader?”

Översättning: Leonidas Aretakis.

Benoît Bréville är chefredaktör för Le Monde diplomatique