Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om detta fall offentligt, men efter att företrädare för min avdelning gått ut med ett slags dementi ser jag mig nödgad att säga några ord om händelseförloppet.

I en text publicerad på Remesos blog av avdelningschef (AC) och forskningsledare står att läsa:

”I sociala medier och offentligheten florerar rykten som gör gällande att handledare inom forskarutbildningen vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle (REMESO), Linköpings universitet, har avsatts, avlägsnats eller blivit av med handledningsuppdrag. Påståendena implicerar att doktorander finns till för att främja sina handledares karriärer. Vi vill med detta inlägg klargöra att doktorander antagna till vår forskarutbildning i ämnet etnicitet och migration har rätt att välja och byta handledare, samt påminna om Högskoleförordningen: ”En doktorand som begär det ska få byta handledare. […]

En doktorand som önskar byta handledare har därför vårt fulla stöd. Att tro att en doktorand har maktöverläge gentemot en docent eller (biträdande) professor är i bästa fall okunskap om hur universitet fungerar. Handledare finns till för att stödja doktorander, inte tvärtom.”

Och i sämsta fall? Texten implicerar en (karriärstinn och maktfullkomlig) handledare som inte accepterar en önskan om att byta handlare. Följaktligen väljer jag att berätta historien i sin helhet och presentera de fakta som omgärdar fallet.

För drygt tio år sedan rekryterade jag en doktorand med inriktning mot vithet, kopplad till min dåvarande tjänst som Future Research Leader. Jag var då huvudhandledare och finansierade även doktoranden i fråga. Finansieringen var kopplad till min tidigare forskning och syftade till att bygga upp en forskningsmiljö kring denna. Några år senare blev X bihandledare i gruppen.

Efter en utdragen sjukskrivning 2022 – sedan jag blev felbehandlad (eller snarare misshandlad) av en manlig naprapat och förlorat stora fysiska förmågor – gjordes en handledarrockad där tidigare bihandledare gick in som huvudhandledare i mitt ställe på obestämd tid, medan jag var bihandledare, samtidigt som en extern andra bihandledare rekryterades. Vi skiftade alltså handledarroller, ett upplägg som fungerade för alla inblandade, och så var det sagt att fortsätta.

Den 9 mars 2024 skrev jag en artikel rörande Hamas sexuella övergrepp på civila israeliska kvinnor den 7 oktober som publicerades i tidningen Fempers och problemet att flera inom vänstern framställde våldtäkter som antikolonial kamp. Artikeln bar titeln ”Sexuellt våld kan inte vara antikolonial kamp”.

Vid publiceringen blev jag hårt ansatt av för mig såväl kända som okända människor som var mycket upprörda över artikelns fokus, däribland några av mina arbetskollegor, samt min dåvarande doktorand. De skrev att de var ”chockade” och ”förtvivlade” över min text, eftersom ”alla” redan sörjde den israeliska kvinnan och uppmanade mig att ”välja sida”. Jag fick veta att ”exakt samma bilder som jag målar upp” om den döda israeliska kvinnan var en del av medias propagandamaskin som i förlängningen legitimerade folkmordet. Uttalandena stöddes och underblåstes av den nya externa bihandledaren.

Två veckor efter publiceringen av artikeln fick jag i ett mejl från huvudhandledare förstå att jag med omedelbar verkan skulle avsluta mitt handledaruppdrag för doktoranden – då efter närmare tio år som handledare – utan föregående samtal eller förvarning. Till mejlet, som kom på skärtorsdagen den 28 mars 2024, bifogades en färdigifylld och, av doktorand, extern bihandledare och huvudhandledare, undertecknad blankett, där jag avsade mig uppdraget från och med den 31 mars. Det vill säga tre dagar senare.

Att en huvudhandledare “avsätter” en bihandledare utan förvarning är i sig iögonfallande, då sådana ärenden bör gå via forskarutbildningsstudierektor (FUS). För mig kom beskedet dessutom som en total överraskning då jag upplevde att jag hade en god relation till samtliga berörda fram till artikeln publicerades, men jag skrev naturligtvis under blanketten då jag inte hade för avsikt att gå emot doktorandens vilja, även om jag inte förstod behovet av den akuta uppsägningen då jag i praktiken var inaktiv som bihandledare vid tidpunkten.

Dock ville jag ge min version av den plötsliga förändringen och kontaktade ansvarig FUS, och gav en bakgrund till upprinnelsen till önskan om avskiljande. Vederbörande valde att inte bifalla beslutet, eftersom FUS även har till uppgift att överse forskarutbildningarnas kvalitet, vilket denne inte ansåg rimma med det plötsliga avskiljandet.

I och med detta gick saken vidare till institutionens prefekt som ålade en annan FUS att göra en mindre utredning av ärendet. Denna bestod av samtal med berörda parter, vars innehåll jag ej känner till. 

FUS 2 drog slutsatsen att doktoranden enligt högskoleförordningen 6 kap., 28 § hade rätt att byta handledare utan någon angiven orsak, och att önskan om avskiljandet (ej bytet) av mig som handledare därför skulle bifallas av institutionsstyrelsen (IS).

När ärendet togs upp i IS valde jag (med AC, HR, prefekts kännedom) att skicka in en skrivelse till styrelsen, med vad jag såg som kontexten för avskiljandet, även om jag inte motsatte mig beslutet att avgå som handledare, som sådant. I skrivelsen påtalade jag min oro inför att ett internt uppdrag här tycktes påverkas av en publicerad artikel, det vill säga genom att jag helt enkelt fick sparken från ett uppdrag efter publiceringen. Jag menade att detta berörde min (och allas) grundlagsstadgade rätt till yttrandefrihet, liksom den akademiska friheten att delta i det offentliga samtalet i allmänhet (som en del av tredje uppgiften).

I brevet till IS skrev jag:

”Jag har med andra ord inga invändningar mot att avgå som bihandledare, utan vill bara informera styrelsen om min bild av händelseförloppet.”

Samt ett stycke om min oro för den vidare kontexten:

”Följden av min läsning av händelseförloppet är dock att frågan rymmer en större fråga än enbart en handledar-doktorandrelation, och indirekt inkluderar andra kollegor, handledare och forskningsmiljöer, liksom samhällsklimatet i stort. För detta påstående har jag förvisso inget underlag att delge styrelsen eftersom ingen – vare sig doktorand, handledare, forskarutbildningsansvarig, avdelningschef eller FUS – har talat med mig inför X önskan om min avgång. Den informationen jag fick via huvudhandledarens mejl var att doktoranden ”har funderat fram och tillbaka ” och ”nu landat i att” denne vill att jag avslutar mitt uppdrag.

Jag vill, trots min brist på underlag eller bevis, uttrycka min oro inför vad en dylik stämning säger om den akademiska friheten och risken för cancellering för den som uppfattas ha ”fel” position och perspektiv. Inte för att jag önskar att styrelsen ska ta ställning, i vare sig mitt fall eller i Israel-Palestinafrågan, utan för att påtala en omständighet som jag tror kan vara viktig och verklig för fler än mig själv, med en notering i protokollet att styrelsen tagit del av underlaget.

Jag skrev inte alls artikeln (som nu översatts till engelska och franska) i ett polariserande syfte, utan utifrån en genuin önskan om att föra ett annat samtal, och hade inte en tanke på att den kunde påverka min arbetssituation på något sätt.”

Min avsikt med att kontakta styrelsen var med andra ord inte att motsätta mig doktorandens vilja att jag nu skulle avgå som handledare, utan att väcka en intern diskussion utifrån mitt fall, då jag menade att det kunde ses som ett prejudikat. Det visade sig dock att det inte fanns några instanser inom Linköpings universitet som kunde hantera den övergripande frågan rörande akademisk frihet eller tillvägagångssättet för avskiljandet av uppdraget.

Efter institutionsstyrelsens beslut att bifalla yrkandet om avskiljande av mig som handledare såg jag i mötesprotokollet att handledarkollegiet (HLK) på min avdelning REMESO också lämnat in en skrivelse. Jag begärde då ut denna från institutionens registrator, då jag inte fått ta del av skrivelsen trots att jag ingick i HLK. Trots att jag hade varit öppen gentemot AC på avdelningen om min skrivelse till IS hade jag inte delgivits information om deras svar och hade således heller ingen möjlighet att bemöta innehållet.

Skrivelsen, ställt till institutionsstyrelsens ordförande, med kopia till HR, AC och forskaransvarig professor på REMESO innehöll en rad felaktigheter då det handlade om den helt oproblematiska handledarrockaden ett år tidigare och inte om det aktuella fallet eller om de farhågor som jag hade lyft.

I brevet av HLKs vice ordförande (då ordförande är jävig gentemot huvudhandledaren) står att läsa följande omdöme om min uttryckta oro för den akademiska friheten:

“We wish to express our deep concern that the letter is defamatory to REMESO as a research environment and to its staff, not the least towards her former PhD student. This is of concern for all staff and importantly goes to the reputation and career development of PhD candidates and early career academics employed at REMESO.

We call on you as the Head of Department to ensure that the board has correct information about the situation of Catrin Lundström, and the false accusations she directs against REMESO colleagues and REMESO.”

När jag hade läst uttalandet frågade jag AC om samtliga i HLK stod bakom brevet och fick svaret att så var fallet. Likafullt har flera kollegor som ingår i HLK talat om för mig att de ej har tillfrågats eller informerats om fallet eller brevet som sådant. Dessutom ingick jag själv rent tekniskt i HLK vid tillfället, då beslutet om avskiljandet som handledare ännu inte var fattat.

För att förtydliga så uppfattar jag följande delar av fallet som problematiska:

–                         tillvägagångssättet för avskiljandet av mig som handledare, där förfarandet lätt kan uppfattas som en straffåtgärd för min publicerade artikel och således en inskränkning av akademikers rätt – eller lust – att delta i det offentliga samtalet och utföra sitt ålagda arbete att samverka med det omgivande samhället.

–                         uttalandet från mina handledarkollegor i HLK som jag uppfattar som en form av vedergällning för mitt interna brev till styrelsen där jag tog upp vikten av akademisk frihet och rädslan för cancellering.

–                         de explicita anklagelserna om falska anklagelser och förtal från HLK som ställdes till min överordnade chef, forskningsledare, prefekt och HR.  

Att min avdelning går ut och offentligt försvarar doktorandens rätt att byta handledare ser jag alltså som en halmgubbe. Den som har kunskap om hur universitet fungerar vet att förloppen ofta är mer komplexa och delikata än så.