Debatterar myten om tvärvetenskap på DN Debatt.

“Få ord har så positiv laddning i akademin som tvärvetenskap. Man ser framför sig hur gränsöverskridande samarbeten ger goda förutsättningar att närma sig sanningen och hitta lösningar på de många, stora och svåra problem som världen står inför. Och nog verkar det rimligt att mångsidiga problem som exempelvis klimatfrågan kräver flera forskningsingångar, från grön energiomställning till en sociologisk förståelse av varför aktörer inte agerar utifrån den förhållandevis utbredda kunskap om klimatförändringar som faktiskt finns tillgänglig.

[…]

Det statliga Vetenskapsrådet utlyser sedan några år särskilda bidrag vigda åt tvärvetenskapliga forskningsmiljöer ”med genuint olika vetenskaplig bakgrund” som ”syftar till att ge möjlighet för forskargrupper att utveckla tvärvetenskaplig forskning och tvärvetenskapliga forskningsmiljöer där nydanande kunskap kan förväntas.”

2024 beviljade Vetenskapsrådet 234 382 000 kronor till tvärvetenskapliga forskningsmiljöer och 612 923 000 kronor till samhällsvetenskap och humaniora som helhet (som för all del även den premierar tvärvetenskapliga samarbeten). Att bygga forskningsmiljöer på tvären ter sig med andra ord ganska gynnsamt.

Trots, eller på grund av, tvärvetenskapens framträdande roll i svensk akademi är det relativt ovanligt att höra kritiska inspel på densamma. Det kan ju delvis bero på de inbyggda faktorer som tvärvetenskapliga institutioner materialiserar, men också på tendensen – eller snarare tvånget – bland forskare att i alla hänseenden orientera sig mot forskningsmedlen. Det verkar oklokt att bita den hand som föder en.

Så med risk för att svära i kyrkan – eller åtminstone i min egen universitetskorridor – vill jag ändå inflika några kritiska reflektioner kring vad jag uppfattar som inneboende problem i den interdisciplinära ansatsen utifrån mina erfarenheter från tvärvetenskapliga miljöer runtom i Sverige.

● Hur gör vi när vi forskar? Forskningsmetod är helt centralt för att producera kunskap. En forskare utan metod är lite som en hantverkare utan verktygslåda. Mot den bakgrunden menar jag att idén om att olika discipliner berikar varandra är långt ifrån självklar. Tvärtom kan mötet mellan olika insamlade data ge upphov till förvirring då respektive forskare ofta har tämligen grunda kunskaper om andras forskningsmaterials särprägel. Forskaren som ger sig ut på fältarbete möter till exempel helt andra utmaningar än diskursanalytikern eller labbassistenten. Därför är det inte så konstigt att metoddiskussioner tenderar att ebba ut i dessa miljöer.

Det säger sig självt att tillfälliga hybrider av olika vetenskaper inte kan bygga upp en varaktig kompetens

● Vad händer med de olika forskningstraditionerna? Även om syftet med tvärvetenskaplig forskning är gott, kan det likväl utarma enskilda kunskapsområden. För det är ett faktum att ens disciplinära hemvist måste underhållas och uppdateras för att vara aktuell. Frågan är hur detta låter sig göras utan sakkunniga. Vem ska bedöma vem i dessa samarbeten? Forskare i tvärvetenskapliga miljöer kan naturligtvis fortsätta att åka på egna ämneskonferenser, men det kan väl ändå inte vara målet med tvärvetenskapliga miljöer?

● Vem ska granska den tvärvetenskapliga forskningen? Eftersom vetenskap måste utvärderas kontinuerligt blir frågan i längden vem som ska göra detta arbete om ingen har expertis i de specifika metoder som används eller de teorier som ligger till grund för ett visst kunskapsområde, eller för den delen den tvärvetenskapliga forskningen. Det säger sig självt att tillfälliga hybrider av olika vetenskaper inte kan bygga upp en varaktig kompetens. Detta tillsammans med att våra olika forskningsdata bidrar med helt skilda kunskaper, vilket återigen kräver ämnesspecifik kompetens.

Ju längre ifrån varandra vi befinner oss, desto svårare blir det samtidigt att kritisera de kunskapsanspråk som forskaren kan göra utifrån ett visst material. Visst kan vi ställa kritiska frågor till varandra, men djupare insikter kräver långvariga investeringar.

Risken med de inbyggda glappen är tvärtom att de skilda uppfattningarna om verkligheten och vad vi kan veta om denna leder till att själva kunskapsobjektet smalnar av i de tvärvetenskapliga mötena – inte minst för att ge de aktiva forskarna en gemensam arena att röra sig på. Genusvetenskap blir antigenuskritik och migrationsforskning asylrätt när olika kunskapsteoretiska perspektiv ska samlas under ett och samma tak. Annorlunda uttryckt: fokus rör sig inåt i stället för utåt.

När den politiska styrningen föser in forskare i en gemensam fålla för att klara livhanken ger det föga utrymme för reflektion

Vad vill forskningsråden uppnå när de anmodar oss att bygga tvärvetenskapliga miljöer? Det är lätt att föreställa sig att förlorarna i detta paradigm på sikt blir humaniora och samhällsvetenskaplig forskning, då ”hårda” ämnen antas ha större förklaringspotential och mer valideringsbara metoder. Antropologen gör då bäst i att leta upp en biomedicinare eller atomfysiker för att ha något att komma med i detta paradigm. En titt på Vetenskapsrådets beslut från de senaste årens tvärvetenskapliga utlysningar befäster den misstanken.

Jag bestrider såklart inte att forskningssamarbeten kors och tvärs kan vara lyckosamma för att lösa och belysa komplexa samhällsfrågor, och forskare ska givetvis inte överge tvärvetenskapliga perspektiv där dessa är lämpliga och nödvändiga. Men när den politiska styrningen föser in forskare i en gemensam fålla för att klara livhanken ger det föga utrymme för reflektion. Är det verkligen medlet som är målet? För vi måste väl ändå vara eniga om att samhällsutmaningarna knappast blivit vare sig färre eller mindre efter decennier av tvärvetenskapliga imperativ och ansträngningar.”