Ekonomijournalisten Katrine Kielos skriver om Michelle Obamas peruk och Hillary Clintons 600 sminktimmar som ett krav för att kunna fokusera på sjukvårdsreformer och politiska budskap. Att handla, tala och tänka är fortfarande villkorat för kvinnor, om än på olika sätt för svarta och vita.

“För Michelle Obama var beslutet att bära peruk under den tid som hennes man var president en kompromiss. I sin nya självbiografiska fotobok ”The Look” beskriver Obama hur hon insåg att det var politiskt omöjligt för en svart presidenthustru att låta håret vara lockigt eller fläta det i flätor.

Det hade uppfattats som ett radikalt ställningstagande. Obama behövde som USA:s första svarta presidentfru anpassa sitt hår till hur vita kvinnors hår brukar se ut, allt för att inte förskjuta fokuset från administrationens politiska reformer. ”Om jag skaffar mig rakt hår blir det lättare att få igenom vår sjukvårdsreform”, sa hon.

Å andra sidan insåg Michelle Obama snabbt att om hon utsatte sitt eget hår för de behandlingar som krävdes för att det skulle bli rakt – i den omfattning som detta krävdes av henne som presidentfru – hade hon helt slitit ut det.

Obama berättar hur hon helst ville lämna Vita huset med ”hår kvar på huvudet”. Peruker och löshår blev lösningen.

Jag intervjuade Michelle Obama i New York 2018. Nästan det enda som jag nu minns från den resan är de uppemot två timmar som jag tillbringade sittandes utanför en stängd dörr. På andra sidan satt Michelle Obama och blev sminkad. När hon väl kom ut var det förstås som att hon hade klivit rakt ut från omslaget på amerikanska Vogue, men inte hade Michelle Obama behövt göra sig allt detta besvär för en handfull europeiska journalister?

Fast jo. Det behövde hon nog.

”Glamour-arbete” kallas detta ibland av ekonomer och sociologer. Till exempel de 600 timmar som Hillary Clinton enligt egen uppskattning ägnade åt att sitta i en sminkstol under sin presidentvalskampanj 2016. Det motsvarar en hel svensk sommarsemester eller ungefär den tid som det beräknas ta att komma till nivå B2 i ett nytt språk. Hade det inte varit bättre om jag lärde mig mandarin istället, är den implicita frågan när Clinton skriver om saken.

Men Clinton är samtidigt medveten om att detta är en typ av ”kostnad” som kvinnor förväntas ta: ”de fåtal gånger som jag har visat mig utan smink har det blivit en nationell nyhet i sig”, skriver hon. Och så kan man ju inte ha det om man försöker få folk att lyssna på vad man säger.

Michelle Obamas nya bok kallas av The New York Times recensent för ett ”historiskt dokument”. Och då menar recensenten ett dokument över en tid när kläder och utseende blev ett ”jobb på riktigt”: både för offentliga kvinnor och de hela ”utseende-team” som nu uppstod runt dem. Michelle Obama var den första amerikanska presidentfru som hade en stylist. Idag är detta normaliserat för ledande politiker.

Det finns dock en intressant ekonomisk paradox på området. Mycket tyder nämligen på att du tjänar mer på att uppfattas som fysiskt attraktiv som man – detta samtidigt som det just är kvinnor som förväntas jobba hårdare på sitt utseende. Ekonomisk forskning på området visar att det är män som generellt tjänar (något) mer på att vara snygga än kvinnor. Vackra män belönas med högre lön samtidigt som vackra kvinnor belönas, men även kan straffas, för sin upplevda skönhet.

Michelle Obama behövde ägna timmar varje dag åt sitt utseende, men när hennes överarmar uppfattades som ”alltför vältränade” blev det nationell debatt om huruvida det var rätt av henne att överhuvudtaget visa dem. Den kvinnliga skönhetspremien på arbetsmarknaden verkar dessutom enligt en del forskning vara ett resultat av just hårt arbete.

Andrew M Penner, professor i sociologi vid University of California, och Jaclyn S Wong då på University of Chicago, visade hur just den ekonomiska ”skönhetspremien” för kvinnor i deras studie uteslutande gick att förklara med hur mycket jobb de hade lagt ner. Den ekonomiska vinst kvinnan gjorde på sitt utseende var alltså rakt av en belöning för plockande, fönande, sminkande, färgande och ögonfransböjande. För männen förhöll det sig inte på samma sätt. Det kunde räcka med att ”bara” vara snygg, du behövde inte slita ut dig själv – eller för den delen ditt hår.

Vad Michelle Obamas nya bok visar är hur arbetsintensiv den här verksamheten är för kvinnor i offentligheten. Men samtidigt gör The New York Times recensent nog rätt i att kalla ”The look” för ett “tidsdokument”. Det finns nämligen tecken – åtminstone på marknaden – på en rakt motsatt trend.

Bloomberg skrev nyligen om ”kampen för att rädda Botox-imperiet”. Det finns onekligen något symboliskt med att nervgiftsvarumärket som mer än något annat har fått symbolisera utseendefixeringen de senaste decennierna befinner sig i något av en kris.

Botox Cosmetics försäljning förväntas falla i år för första gången sedan bolaget köptes upp av Abbvie 2019. Även försäljningen av filler-produkten Juvéderm har minskat 23 procent sedan 2021, noterar tidningen.

Bolaget självt pekar på konjunkturen. Enligt Bloombergs egna analytiker handlar en del av försäljningsnedgången om att andra företag i ansiktsinjektionsbranschen har tagit marknadsandelar. Folk ringer till skönhetskliniken och ber om Botox, helt omedvetna om att de sedan blir injicerade med en produkt från en annan tillverkare. Flera andra bolag har de senaste åren varit bättre än Botox på att sälja in sig själva till dem som faktiskt håller i sprutorna, konstaterar Bloomberg. Och nu ser man effekten av detta.

Fast det handlar inte bara om ökad konkurrens. Enligt American Society of Plastic Surgeons har marknaden för den här typen av ingrepp helt slutat växa. Flera bedömare som citeras av Bloomberg hänvisar till någon form av pågående ”kulturellt skifte”.

Modemagasinen hyllar plötsligt kvinnor med grått hår, och den rädsla som tidigare fanns att grått hår på en kvinna skulle leda till svårigheter på arbetsmarknaden (”du har inte råd att sluta färga håret!”) verkar ha minskat. Pamela Anderson hyllas för att hon visar sig utan smink. Stjärnan säger att anledningen till den nya stilen är att hon ”hellre går på museum och tittar på arkitektur” när hon är på modevecka i Paris än tillbringar timmar i en sminkstol. Alternativkostnaden för det krävande ”glamour-arbetet” är helt enkelt för hög.

Inte minst branschen själv verkar uppfatta att något händer. Det går att skönja en utveckling som inte är helt olik den när cigarettillverkarna på 1950- talet började slänga sig med ordet ”naturligt” om sina produkter.

Läkemedelsföretaget Allergan Aesthetics som också ägs av Abbvie har precis lanserat en kampanj med titeln ”Naturally you”. Där beskriver de till exempel en av huvudingredienserna i sina produkter som ”ett socker vilket även naturligt produceras av kroppen”. Företaget bakom Botox beskriver sig i en färsk reklamkampanj på ett liknande sätt som ”en förkämpe för autencitet”, där man trycker på värdet av att ”vara dig själv” (trots att du ska ändra dig).

Och vad visar den? Jo, bland annat en svart kvinna med precis den typ av lockigt hår som var politiskt omöjligt för Michelle Obama.”