Kriminologdoktoranden Samt Selman och docenten i sociologi Anton Törnberg har båda ryckt ut till försvar av ISA för att ha suspenderat Israel. Akademin och dess aktörer “är lika sammanflätad med politiska maktstrukturer som vilken annan samhällsinstitution som helst”, hävdar Selman. Sociologin kan inte stå utanför världen “samtidigt som den brinner”, menar Törnberg. Då är man medskyldig, hävdar han (hört det förr?).

Mitt svar är;

1) Det är sant att jag inte redovisar bakgrunden till den tillfälliga avstängningen av ISS. Eftersom alla texter i dag ska vara korta så fick jag stryka en del. Men det är helt riktigt att jag fokuserade på den principiella frågan.

2) Det är också sant att jag är oense med dem som säger att vi kan skilja på akademiska institutioner och individuella forskare. Jag tvivlar på att dessa har någon kontakt med de individuella forskare som utestängs från publicering, sammanhang och samarbeten för att de är just israeler.

3) Det är också riktigt att jag inte nämner de 200 israeliska sociologer och antropologer som riktar skarp kritik mot den israeliska regeringens agerande i Gaza och på västbanken. Här förstår jag inte riktigt argumentet mot mig eftersom det snarare stärker mitt argument att sociologer inte är en del av regeringen.

4) Ja, jag ser svenska sociologförbundets protest som ett principiellt försvar av akademisk frihet mot politisering.

5) Nej, jag menar inte att autonomi innebär en skyldighet att upprätthålla institutionella samarbeten, men som punkt 3 visar finns det gott om kritik inifrån Israel.

6) Och jag lever inte i föreställningen att sociologin kan stå “utanför världen samtidigt som den brinner”. Och det gör inte israeliska sociologer heller. Det är därför det är viktigt att behålla vår autonoma ställning.

7) Jag anser att forskningen och forskare har potential att vara just ett relativt autonomt fält.

Replik: Neutralitet är också ett politiskt ställningstagande | Tidningen Curie

Anton Törnberg

---

Catrin Lundström kritiserar i en debattartikel i Curie det internationella sociologförbundets (ISA) beslut att tillfälligt stänga av det israeliska sociologförbundet (ISS). Hon ansluter sig därmed till den protest som styrelsen för det svenska sociologförbundet lämnat in. Texten utger sig för att vara ett försvar av sociologins autonomi och akademisk frihet, men bygger i själva verket på en rad missvisande beskrivningar och begreppsliga sammanblandningar.

För det första underlåter Lundström att redovisa de faktiska skäl som angetts för den tillfälliga avstängningen av ISS. Beslutet motiveras inte av israeliska sociologers nationalitet eller individuella politiska uppfattningar. Det handlar istället om att ISS som organisation varken har tagit tydligt avstånd från dokumenterade folkrättsbrott i Gaza eller brutit samarbeten med israeliska universitet som är direkt involverade i den illegala ockupationen och den pågående krigföringen. Detta är handlingar som ett stort antal folkrättsjurister, FN-experter och människorättsorganisationer bedömer som brott mot folkrätten, och som många forskare dessutom beskriver som ett pågående folkmord. Att helt bortse från denna kontext gör Lundströms kritik felaktig och missvisande redan från början.

För det andra förvanskar hon innebörden av både avstängningen och den akademiska bojkotten när hon hävdar att israeliska sociologer görs ”kollektivt ansvariga för ett potentiellt folkmord”. Den akademiska bojkotten är institutionell, inte individuell. Den riktar sig mot organisationer och lärosäten, inte mot enskilda forskare – vilka fortsatt har möjlighet att delta i internationella sammanhang, publicera forskning och samarbeta med kollegor. ISA har dessutom varit explicit med denna distinktion och betonat att individuella israeliska sociologer fortsatt är välkomna i förbundets verksamhet. Att bortse från detta är en direkt felaktig återgivning av beslutets faktiska innebörd.

I detta sammanhang är det särskilt anmärkningsvärt att Lundström inte nämner att ISA på sin egen hemsida länkar till ett upprop undertecknat av omkring 200 israeliska sociologer, där de riktar skarp kritik mot den israeliska regeringens agerande i Gaza och på västbanken. Uppropet uppmanar det internationella samfundet att öka trycket på den israeliska regeringen för att stoppa vad de benämner som pågående ”etnisk rensning” mot palestinier. Just denna typ av kollektiv och offentlig kritik saknas från ISS som organisation, vilket är själva kärnan i ISA:s bedömning.

Vidare framställer Lundström det svenska sociologförbundets protest som ett principiellt försvar av akademisk frihet mot politisering. Detta är missvisande. Förbundet protesterade inte när ISA:s stängde av det ryska sociologförbundet efter den fullskaliga invasionen av Ukraina. Protesten mot avstängningen av ISS kan därför inte rimligen förstås som ett konsekvent avståndstagande från akademisk bojkott som sådan, utan måste betraktas som ett selektivt och därmed politiskt ställningstagande. Att påstå motsatsen är att tillskriva handlingen en principfasthet den saknar.

Detta leder till den kanske mest problematiska delen av Lundströms resonemang: hennes tolkning av akademisk frihet och vetenskaplig autonomi. I hennes framställning tycks akademisk autonomi innebära en skyldighet att upprätthålla institutionella samarbeten även om dessa organisationer är inblandade i systematiska brott mot internationell rätt. Att fortsätta samarbeta med – och därmed även ekonomiskt stödja – akademiska institutioner som är integrerade i en illegal ockupation och i en krigföring som allt fler bedömer som folkmord, framställs som ett försvar av vetenskapens oberoende. Det är ett resonemang som ställer begreppen på huvudet: ansvarslöshet omtolkas till autonomi, och moralisk neutralitet till kritisk hållning. Det är ett resonemang som hade platsat i George Orwells 1984.

Akademisk frihet har aldrig varit ett tillstånd bortom politik och makt, utan en praktik som alltid varit beroende av institutionella gränsdragningar, normer och ansvar. Att vägra dra sådana gränser är inte ett försvar av vetenskapens autonomi, utan ett sätt att avpolitisera de materiella och organisatoriska villkor som gör forskningen möjlig – och ibland medskyldig. I den meningen är det inte den tillfälliga avstängningen av ISS som hotar sociologins kritiska roll, utan föreställningen att sociologin kan stå utanför världen samtidigt som den brinner.

Anton Törnberg, docent i sociologi och lektor vid Institutionen för sociologi och arbetsvetenskap, Göteborgs universitet

Replik: Sociologin är redan politisk | Tidningen Curie

Samt Selman

---

Sociologins kritiska roll är politisk, vare sig vi vill det eller inte. Det finns heller ingen enhetligt överenskommen och slutgiltigt fastslagen sociologisk kunskapsteori.

En central kunskapsteoretisk tradition utgår från att all kunskapsproduktion är socialt, historiskt, ekonomiskt och politiskt inbäddad. Jag tillhör den traditionen och delar Lundströms oro för kollektiv bestraffning och tystandet av kritiska röster. Men min oro gäller sociologins politiska inbäddning, snarare än konsekvenserna för enskilda akademiker.

Enligt Lundström är det oförenligt med sociologins kunskapsteoretiska grunder att utesluta aktörer som verkar inom en stat som begår brott mot mänskligheten. Men hon bortser då från att institutioner och dess aktörer aldrig är frikopplade från de maktordningar som upprätthåller dem. Ett sociologiförbund är, precis som andra professionella sammanslutningar, en del av den akademiska institutionella infrastrukturen och verkar genom de institutionella sammanhang där akademiskt arbete organiseras, representeras och ges legitimitet.

Lundström menar att sociologins styrka ligger i dess förmåga att synliggöra maktens logiker. Det är jag enig om. Men sociologins tradition slutar sällan vid blottläggandet. Inom sociologin, liksom inom andra samhällsvetenskaper, följs analysen ofta av en uppmaning till förändring. Att synliggöra makt är sällan ett mål i sig. Vår forskning är djupt förankrad i den värld vi studerar. Samtidigt är vi en del av vårt studieobjekt.

Denna position är ofrånkomligen politiskt inbäddad. Därför är det inte politisk markering som riskerar att göra sociologin mindre kritisk, självreflexiv eller relevant – utan föreställningen om sociologin som en neutral observationspraktik. Dokumentation och rapportering har redan sin professionella expertkår i journalistiken; sociologins uppgift är väsensskild.

Att värna akademisk frihet blir i slutändan en tom fras om friheten inte omfattar alla. Palestinska akademiker förvägras både sina mänskliga rättigheter och sin akademiska frihet.

FN har upprepade gånger belyst Israels systematiska attacker mot det palestinska utbildningsväsendet och dess infrastruktur (1). Det har rapporterats om tusentals studenter och hundratals lärare och professorer som dödats, om bibliotek som jämnats med marken och universitet som demolerats. I intervjuer i Universitetsläraren (2) beskriver palestinska akademiker hur de försöker upprätthålla undervisning från flyktingtält, samtidigt som deras akademiska frihet inskränks från flera håll – dels genom det pågående våldet från den israeliska staten, dels genom repression från Hamas fundamentalister.

För många palestinier har stipendier för högre utbildning utomlands blivit en livlina och ett av de få återstående lagliga sätten att lämna Gaza (3). Högre utbildning är därmed inte bara en fråga om merit eller karriär, utan om existentiella villkor. En rapport från universitetet Cambridge [4] visar att kriget har orsakat en systematisk kollaps av utbildningen i Gaza och på Västbanken genom massiv förstörelse av skolor. Det har lett till allvarlig psykisk ohälsa hos barn och lärare, omfattande inlärningsförluster samt kraftigt otillräcklig internationell finansiering. En hel generation riskerar att berövas rätten till utbildning.

För de palestinier som trots detta lyckats ta sig in i den israeliska akademin präglas tillvaron av marginalisering. En studie publicerad hösten 2025 (5) visar hur kriget intensifierar redan existerande övervaknings- och kontrollmekanismer riktade mot palestinska akademiker. Krav på lojalitet och offentliga fördömanden tystar palestinska lärare, fördjupar deras marginalisering och gör strategisk självcensur till en nödvändig överlevnadsstrategi.

Att israeliska studenter som tjänstgjort i militären har tillgång till särskilda stipendier (6) är politiskt. Att palestinska akademiker undervisar från provisoriska flyktingtält, i skuggan av bombade universitet och nedbrända bibliotek – eller lever under ett konstant hot mot liv och säkerhet – är politiskt.

Lundströms oro för enskilda sociologers möjligheter att fortsätta bedriva kritisk forskning är berättigad. Samtidigt finns en risk att fokus i debatten förskjuts mot akademins interna villkor, snarare än krigets konsekvenser för den breda befolkningens liv och hälsa. En sådan förskjutning är inte bara politisk i sig, utan också resultatet av en privilegierad position, möjliggjord av just de politiska processer och maktpositioner som osynliggörs.

En seriös sociologisk analys leder oundvikligen till slutsatsen att akademin och dess aktörer är lika sammanflätad med politiska maktstrukturer som vilken annan samhällsinstitution som helst.

Samt Selman, doktorand i kriminologi vid Stockholms universitet