Historikern Sara Edenheim läser mottagandet av Judith Butlers senaste bok Who’s Afraid of Gender? som genomgående renderat unisona hyllningar. Men när Butler blev lättillgänglig och populär verkar Butler själv ha övergett sitt teoretiska och analytiska ramverk.

Opinionsföretaget Ungdomsbarometern har genomfört en undersökning bland personer som är födda 2010-17 – d v s 7-14-åringarna som kallas generation Alpha. Bland flickorna är det 14% som identifierar sig som ”soft girls”. Endast 3% av flickorna ser sig som feminister, vilket får ses som ett nederlag för den “inkluderande” feminismen.

Alla pratar om inkluderande feminism, men vad är poängen med att inkludera allt och alla? Frågan är väl vad vi vill göra, snarare än vem som gör.

Rasismen har fått ett kvinnligt ansikte. Hon kan heta Karen, Becky, den tysta vita kvinnan, den sköra vita kvinnan, den gråtande vita kvinnan, den vita patriarkala kvinnan, den vita feministen.

För mig är intersektionalitetsbegreppet ett av feminismens viktigaste verktyg. Intersektionalitet möjliggör analyser av hur sociala positioner, identiteter och maktdimensioner samspelar. Men det har också gett upphov till en del förenklade grepp.

När det gäller att peka ut ansvariga för kolonialism och orientalism blir världen plötsligt helt jämställd. För dessa gärningar är män och kvinnor lika skyldiga.