Kan det stämma att alla vita kvinnor är rasister? Jag tar mig friheten att tolka samtidens slagsidor inom antirasismen genom den postkoloniala teoretikern Gayatri Spivaks välkända uttryck ”white men saving brown women from brown men”, som i min tappning omstöpts till ”vita män räddar bruna män från vita kvinnor”. Publicerad i tidningen Parabol.

Rasismen har fått ett kvinnligt ansikte. Hon kan heta Karen, Becky, den tysta vita kvinnan, den sköra vita kvinnan, den gråtande vita kvinnan, den vita patriarkala kvinnan, den vita feministen. Inom akademin anses den vita kvinnan numera vara huvudproblemet. Det här har gjort att den vite mannen kunnat segla upp som den bruna kvinnans räddare. Det här är långt ifrån vad Spivak menade, skriver Catrin Lundström.

För den som vill roa sig en stund vimlar det av Youtube-videor med ”Karens who got what they deserved”. Någon manlig motsvarighet kommer spontant inte upp, vare sig på Youtube eller i mitt huvud. Också i Sverige har de nordamerikanska skämten om den vita rasistiska Karen och den förmenta antirasisten Becky letat sig in i språket.

Alla som har läst en introduktionskurs till postkolonial teori torde ha presenterats för den indiska superstjärnan inom fältet, teoretikern Gayatri Chakravorty Spivak, och hennes genialiska sammanfattning av kolonialprojektets kärna: ”white men saving brown women from brown men”.

Ursprungligen handlade Spivaks citat om britternas initiativ att rädda den indiska bruna kvinnan från den inhemska, förtyckande brune mannen och hans patriarkala traditioner inom ramen för en imperialistisk berättelse, i vilken den bruna, subalterna kvinnan inte hade någon möjlighet att göra sig förstådd. Kolonialismen framstod därmed som en förment godhjärtad gärning, som dolde andra, mindre ädla, motiv hos de vita kolonialherrarna – en syntes som åter aktualiserades i och med USA:s burkamotiverade invasion Operation Enduring Freedom i Afghanistan 2001.

Fast på senare tid misstänker jag att de där inledande orden ”white men” börjat falla i glömska till förmån för dess kvinnliga motsvarighet.

Och i vår jämställda postkoloniala tid är det naturligtvis befogat att peka på den vita kvinnans delaktighet i upprätthållandet av det vita herraväldet.

Men jag skönjer en tendens där den vita kvinnan närmast helt och hållet har fått träda in i kolonisatörens ställe – såväl språkligt som kroppsligt – i kritiken om allt från den vita rasens överhöghet till nutidens postkoloniala flyktingpolitik.

I dag tycks böcker och artiklar som ”Against White Feminism. Notes on disruption”, “White tears brown scars. How white feminism betrays women of colour”, “White tears, white rage. Victimhood and (as) violence in mainstream feminism” eller “White supremacy in heels”. (white) feminism, white supremacy, and discursive violence”, ligga närmre till hands för algoritmerna än titlar som tyder på att vita män en gång var drivande i den koloniala rasismen, än mindre på sätt som skulle kunna forma vår tid.

En av de många uppdaterade versionerna av Spivaks berömda citat återfinns i artikeln ”Saving Brown Women from Brown Men? ’Refugee Women’, Gender and the Racialised Politics of Protection” (2022), av den brittiska professorn i migrationsforskning Heaven Crawley. Crawley är en i mängden av de forskare – och inte sällan vita kvinnliga sådana – som granskar den vita feminismen i det ”globala nord”, och dess tendens att homogenisera och framställa den heterogena kategorin flyktingkvinnor som ”offer” eller ”exotiska andra” från ”efterblivna” kulturer – en beskrivning som blivit så mekanisk att man kan tro att någon lagt karbonpapper mellan dem, sedan den indiska genusforskaren Chandra Talpade Mohanty presenterade sin kritik av den västerländska synen på ”tredje världen-kvinnan” 1988.

Jag förstår förvisso varför Crawley skriver som hon gör och jag återkommer till det.

För nu vill jag hävda att den vite mannen är fortsatt aktuell som den bruna kvinnans räddare. Om än på ett annat sätt än Spivak tänkte sig. På den postkoloniala kartan tycker jag mig nämligen se att den vita kvinnans alltmer framträdande roll som rasismens mittpunkt, såväl inom forskningen som annorstädes, har skrivit om den vite mannens historia och hans relation till såväl den bruna kvinnan som den brune mannen.

Den vite mannen

Den vita kvinnan fanns inte med i Spivaks kärnfulla sammandrag av kolonialismens uppdragsbeskrivning. Men hon hade självfallet en viktig plats i den koloniala kärnfamiljen. En klassiker i berättelsen om den vita kvinnans position i kolonierna är antropologen och historikern Ann Laura Stolers bok Carnal Knowledge and Imperial Power: Race and the Intimate in Colonial Rule från 2002.⁵ Boken undersöker hur sexualitet, kön och ras var centrala ingredienser i Nederländska Ostindiens smältdegel, och leder läsaren genom historier om barn som aldrig satt sin fot i sitt förmenta hemland, om utomäktenskapliga avkommors hemhörighet och den vita kvinnans roll i reproduktionen av maktens logiker. Vita män och kvinnor hade distinkta, men inbördes hierarkiska, roller i kolonierna.

Vita kvinnor var inte enbart bärare av kolonialismens rasprivilegier, utan medverkade aktivt till att hålla ”raserna” på plats, inte minst rumsligt för att skydda sig från ”farliga” bruna män. Men vi ska också minnas hur de straffades om de inte deltog i det rasistiska och patriarkala arbetet, genom att uppträda som ”dåliga” kvinnor eller överträda rasmässiga skiljelinjer. Den vita kvinnans existens var med andra ord rejält kringskuren i den mansdominerade vita överhögheten.

Den vite mannen, å sin sida, var inte enbart intresserad av att rädda den bruna kvinnan undan den koloniserade mannen. Han hyste även andra känslor för henne. Förhållanden mellan vita män och bruna kvinnor förekom flitigt i kolonierna i den utomeuropeiska världen, där de blandade barnen med vita kolonialfäder förkroppsligade gränsen mellan ”det vita europeiska” och ”det icke-vita koloniala”.

Dåtidens manliga umgänge med afrikanska, urfolksamerikanska eller asiatiska kvinnor rymde obestridligen ett sammelsurium av drivkrafter, som inkluderade utomäktenskapliga förbindelser, exotisering, prostitution, förtryck, våldtäkter och övergrepp, med ibland erkända, ibland bortglömda, blandade barn som följd.

Men det var då.

I dag verkar några av de basala bitarna i det koloniala pusslet ha tappats bort, inte minst i Sverige där den erkänt färgblinda och antirasistiska politiken rent statistiskt-demografiskt fått landet att utmärka sig i fråga om relationer mellan inrikes och utrikes födda. Det faktum att det finns fler personer som är födda i landet med en inrikes och en utrikes förälder, än vad det gör som är födda i landet med två utrikes födda föräldrar talar sitt tydliga språk.

Dessa relationer återspeglar också olika könade mönster för äktenskapsmigrationen. Medan infödda svenska kvinnor främst gifter sig med amerikanska eller turkiska män, gifter sig svenska män med thailändska, filippinska och ryska kvinnor.

Parrelationer mellan inrikes och utrikes födda har blivit så vanliga att de skulle kunna framhållas som en svensk tradition, vilket förklarar varför ett flertal Sverigedemokratiska politiker hjälpt till att hålla den vid liv, tillsammans med de horder av svenska män som söker asiatiska kvinnor online, eller på plats på de stora turiststråken runtom i Öst- och Sydostasien. Uppemot 70 000 asiatiska kvinnor är i dag gifta med svenska män, och Thailand är ett av de invandrarländer som uppvisar störst skillnader mellan män och kvinnor, då cirka 80% av de dryga 44 000 thailändare som invandrat till Sverige de senaste 20 åren är kvinnor.

Medan vita svenska mäns utbredda relationer med asiatiska kvinnor är marinerade i klass- och rasstereotyper – om såväl den sexistiske och rasistiske vite arbetarmannen som den undergivna asiatiska kvinnan – kan andra vita män med icke-vita flickvänner eller fruar framstå som att de på ett närmast naturligt sätt därtill är emot rasism, eller rentav är antirasismens främste förkämpar.

Och i takt med att rasismens problematik knyts allt närmre den vita kvinnan och glider allt längre ifrån den vite mannen, faller det sig naturligt att antirasismen omfamnar den här kurativa relationen.

Det är begripligt mot bakgrund av de långtgående tabun, och ibland förbud, som riktades mot ”rasblandning” under den viktorianska eran, liksom de juridiska och samhälleliga normerna som kringgärdade dessa förhållanden i USA, ända in på 1960-talet. Än i dag är interrasiala intimförhållanden ganska ovanliga i USA (cirka 1 av 7 äktenskap), särskilt mellan vita och svarta, och i synnerhet bland svarta kvinnor som sällan gifter sig över ”rasgränserna”.

Och det är sant att interrasiala relationer kan ge en fördjupad kunskap om rasism – det som den amerikanska sociologen France Winddance Twine kallar raslitteracitet – även om inget tyder på att feministisk upplysning per automatik ingår i det heterosexuella paketet.

Därför skulle man kunna tänka sig att en del av den där ras- och könsmässiga organiseringen som dåtidens erövringar skänkte de vita kolonialherrarna kunde ha följt med in i det postkoloniala tillståndet, inte minst då den vita kvinnans roll i kolonialismen fortsätter att sätta sin prägel på vår tid. För så verkar inte ha skett i någon nämnvärd utsträckning, och bakom den vita kvinnans moderniserade roll i det postkoloniala narrativet, blir avsaknaden av en nykter kritisk blick på maktförhållandet mellan vita män och bruna kvinnor särskilt påfallande i antirasistiska analyser.

Den bruna kvinnan

Fast om kön och ras fortsatt är viktiga pusselbitar också för dagens maktanalys – vilket jag hävdar – vad får då den bruna kvinnan ut av sin relation till den vite mannen i mitt spekulativa resonemang? En hel del, kan man tänka. Den vite mannen är, som bekant, den som i alla hänseenden bäst kan tillgodose samhällelig status, kulturellt, socialt och ekonomiskt kapital – sådant som den brune mannen än så länge bara kan drömma om – liksom en förmodat tryggare framtid för eventuella barn.

För den som är bekant med latinamerikansk – och specifikt mexikansk – kolonial historia har det här valet en särskild laddning. I otrohetens mitt står den mytiska aztekiska kvinnogestalten Malintzin Tenepal, som var översättare, rådgivare – och älskarinna – till den spanske erövraren av Mexiko, Hernán Cortés. Malintzin, eller ”la Malinche”, är myten om förräderskan som sviker sitt folk och underkastar sig den vita mannen. Hon som, enligt den mexikanske författaren Octavio Paz i boken Ensamhetens Labyrint, bjöd ut sig och sitt folk till kolonisatören, och med det blev mor till landets på förhand fördömda mestisobefolkning.

Malintzin är i den mexikanska kulturen motpolen till den jungfruliga modern Virgen de Guadalupe och kallas föraktfullt ”la Chingada, alltså ’den knullade’, eller la Vendida, den som har sålt sig till den vita rasen.” Det är hon som bär mestisfolkets ’bastardisering’ och kulturens fördärv på sina axlar, genom att ha sålt sig till den vite kolonisatören.

Innan vi går vidare måste vi beakta de val som Malintzin ställdes inför. Enligt vissa texter stod Malintzins mor i begrepp att sälja henne som slav för att låta sin son ärva. För Malintzin var Cortés följaktligen både en räddare och beskyddare. Men det ställde henne samtidigt mot sitt eget folk. Som chicanafeministen Cherrie Moraga skriver ”står en chicanafeminist som försöker kritisera chicanogruppens sexism verkligen i valet mellan en personlig pest och en politisk kolera” – eftersom hon fortfarande delar rasismens erfarenheter med den brune mannen.

Den politiska koleran får även teoretiska konsekvenser. Eftersom den vita feminismens historia sannolikt inte har något att tillföra på den aktuella antirasistiska spelplanen bör chicanakvinnor instinktivt avvisa vita feminister i sitt teoribygge, noterar Moraga. Detta till skillnad från chicanomännen som obehindrat kan använda vita manliga teoretiker i sin intellektuella resa. Faktum är väl att alla parter kan sammanstråla i de stora vita manliga tänkarnas teoretiska värld.

Heterosexismen, liksom hora-madonnadikotomin, är påtaglig i folksagan om Malintzin. Och i detta heterosexuella arrangemang blir vita kvinnor – onekligen – rivaler. Av det skälet är det ”mycket lättare för chicanan att kritisera den vita kvinnan, som ju när allt kommer omkring aldrig skulle kunna vara familia, än att ta upp frågorna och klagomålen med en bror, en morbror, en far”, konstaterar Moraga.

Den antirasistiske vite mannen däremot, kan enkelt träda in i familjen som den bruna kvinnans moraliske räddare, i ett till synes ömsesidigt intresse: att stoppa rasismen mot den brune mannen (och som en bieffekt, mot den bruna kvinnan).

Likt andra heterosexuella relationer är det dock en skör förening.

Och hur man än vrider och vänder på det förblir den vita kvinnan femte hjulet under vagnen i denna heteronormativa konstellation.

Den vita kvinnan

Så har vi kommit fram till den politiskt mest orättfärdiga positionen i det scenario som jag har målat upp. Hon kan heta Karen, Becky, den tysta vita kvinnan, den sköra vita kvinnan, den gråtande vita kvinnan, den vita patriarkala kvinnan, den vita feministen, eller bara vara en i raden av VitaHeterosexuellaMedelklassCisPrivilegierade kvinnor. Ledtråd: Hillary Clinton.

Epiteten som tillskrivs de vita kvinnorna har blivit så många att man kan fråga sig om de verkligen finns. I artikeln “In search of Becky and the others: the internal turmoil of the hardened, white antiracist woman” ger sig (den vita) utbildningsforskaren Erin Miller ut på jakt efter Becky och Karen och de övriga, bland vänner, grannar och antirasistiska kamrater.

Men hon finner dem inte.

Däremot stöter Miller gång på gång på en ”normativ måttstock” som hon själv och de vita kvinnorna omkring henne förhåller sig till i strävan att försöka göra rätt och inte göra fel. Det blir i slutändan ett slöseri med tid, tid som kunde användas bättre, konstaterar hon.

Också i Sverige har ”den vita feminismen” förvandlats till i det närmaste en smädelse, eller åtminstone som ett sätt ”att medvetet eller omedvetet stärka vithetens ställning” genom att använda ”jämställdhet” som förevändning, som doktoranden i barn- och ungdomsvetenskap Noor Nassef skriver. I rollen som antirasismens bromskloss bör således varje vit feminist med självaktning på alla tänkbara sätt uppvisa lojalitet med andra grupper, och i alla hänseenden bryta banden till sin egen kategori. Eller göra som Crawley, som nämndes inledningsvis, och skriva fram hur vita feminister i nord lider av koloniala ”blinda fläckar” som medför att de ignorerar hur dagens internationella flyktingregim är sammanflätad med kolonialismens historia och reproducerar rasistiska representationer av svarta och muslimska män som förövare av våld mot kvinnor.

Som allt oftare nuförtiden undrar jag vad de vita männen gör eller har gjort för flyktingkvinnorna under den tiden. Och det är väl inte helt otänkbart att det förekommer våld mot kvinnor i dessa utsatta situationer?

Visst, det kan mycket väl vara så att det antirasistiska fokuset framställer sexismen mot den vita kvinnan som sekundär under hennes rasmässiga överordning, och det gör givetvis frågan politiskt laddad, då den vita kvinnans relativa framgångar i det senmoderna samhället i princip var otänkbara för bara femtio år sedan. Men vägen framåt för antirasistiska vita eller icke-vita kvinnor är knappast att kasta ut mannen ur den inomfeministiska diskussionen.

Utan att vilja ignorera den postkoloniala granskningen av vita kvinnors rasism, noterar jag att ointresset för den vite mannens förehavanden inom den intersektionella feministiska forskningen parallellt har vidgat utrymmet för hans uppgift som antirasismens förkämpe. Nu kan han helhjärtat ta ställning i frågor som skulle kunna vara kniviga och snåriga, men som plötsligt blivit okomplicerade och entydiga, då de, får man anta, alltid legat honom varmast om bröstkorgen. Från sitt reviderade startläge kan han, om han så önskar, sälla sig till direkt antifeministiska ståndpunkter, i skydd av omtolkningen av Spivaks citat om de bruna kvinnorna som skulle räddas från bruna män – men som nu i stället ska räddas från den vita kvinnan.

Den antirasistiske vite mannen kan sålunda ta på sig uppdraget att rädda den brune mannen från den vita kvinnan, utan att behöva peka ut de vita kvinnorna som huvudansvariga för rasismen. Det gör de nämligen själva.

Den vita kvinnans engagemang mot hedersförtryck och könsstympning – som ett sätt att ”rädda bruna kvinnor från bruna män” – står sig härmed slätt i jämförelse med den antirasistiske vite mannens broderskap med manliga bruna representanter för ibland patriarkala, traditionella och familjebaserade trossatser, med eller utan religiösa förtecken, trots att det borde vara omöjligt att bibehålla en progressiv fernissa med dylikt innehåll. Det är för övrigt högst osäkert om ett sådant broderligt förbund ens kommer den bruna kvinnan till gagn.

Så vad ska vi då göra? Söker man efter svar hos de som zoomar in den vita hegemoniska feminismen i sin kritik, landar man lätt i en slutsats som liknar ställningstagandet ”All Lives Matter” – vilket var vita liberalers svar på det kravfyllda och riktade uppropet ”Black Lives Matter” – närmare bestämt i en transnationell gräsrotsrörelse som strider för en allomfattande intersektionell och hoppingivande politik för rättvisa, solidaritet och jämlikhet baserat på ett heterogent, dekonstruerat ”vi”.

Men hur ska det gå till?

För om den vita kvinnan inte får vara överordnad eller centrerad i något avseende, vid något tillfälle, vilka (antifeministiska) val ställs hon då inför? Och hur ska den subalterna bruna kvinnan driva en feministisk kamp utifrån sin, som det verkar, fastlåsta position av ras-, köns- och klassmässig underordning, om hon vid varje tänkbart vägskäl dessutom förväntas välja bort en konstruktiv könskoalition med den vita kvinnan för att göra gemensam sak med den brune mannen?

En sådan frikoppling utestänger de facto en mängd politiska samarbeten, som kanske har sin utgångspunkt i, men inte uteslutande gynnar, vita kvinnor – i familjen, på arbetsmarknaden eller i politiken. Som Moraga påpekar finns det ju när allt kommer omkring mängder av frågor som kvinnor aktivt har engagerat sig i tillsammans: ”reproduktionsrättigheter, i synnerhet steriliseringsövergrepp, kvinnojourer för misshandlade kvinnor, kriscenter för våldtagna, juridiskt stöd, konferenser för kvinnor i tredje världen, kulturevenemang, hälso- och självhjälpskliniker med mera.”

Oaktat representationen i #metoo kan vi nog med säkerhet säga att utfallet inte uteslutande nådde vita kvinnor. När de vita kvinnorna använde sin förhållandevis upphöjda ställning strategiskt genom att peka ut männens sexuella trakasserier, blev män tvungna att reflektera över sina handlingar och sitt beteende, vilket fick återverkningar på hela samhället. På så sätt kunde den vita kvinnan både sätta fokus på de patriarkala strukturerna hon själv lever under, och samtidigt öppna för andra kvinnor att göra samma sak med hänsyn till sina skilda förutsättningar.

I sin förhållandevis privilegierade position är vita kvinnor definitivt en del av problemet. Men av samma skäl är hon, tyvärr, beroende på hur man ser på det, det enda alternativet till det beprövade patriarkatets alla skepnader och nyanser.”

• Trans Men Are Men (But Transwomen Are Not Women)
  Filosofen Holly Lawford-Smith förklarar sin syn på kön, genus och transition och varför dessa frågor skiljer sig beroende på om det är män eller kvinnor som transiterar i en könad kulturell värld. Oavsett vad du som läser tänker om frågan så måste kön beaktas i förhållande till trans.
• The Myth of 1968 Thought and the French Intelligentsia
  Idén om de franska teoretikerna – Foucault, Derrida, Lacan m.fl. – har felaktigt kopplats till 1968 som dess radikala intellektuella uttryck, trots att dessa tänkare i stor utsträckning stod vid sidan av – eller var skeptiska till – både student- och arbetarrörelsen.
• My Son is Pregnant, but his Wife had a Miscarriage
  Graviditeten omkodas allt oftare till en könsneutral akt, alltmedan kvinnor står kvar med de biologiska bakslagen.
• Ras, kön och hår
  Katrine Kielos skriver om Michelle Obamas peruk och Hillary Clintons 600 sminktimmar som ett krav för att kunna fokusera på sjukvårdsreformer och politiska budskap. Att handla, tala och tänka är fortfarande villkorat för kvinnor, om än på olika sätt för svarta och vita.
• Sluta hylla tvärvetenskapen!
  Få ord har så positiv laddning i akademin som tvärvetenskap. Man ser framför sig hur gränsöverskridande samarbeten ger goda förutsättningar att närma sig sanningen och hitta lösningar på de många, stora och svåra problem som världen står inför.
• What intersectionality isn’t
  Filosofen Holly Lawford-Smith förklarar varför begreppet intersektionalitet blev ett samlingsord för alla typer av förtryck och ofta missförstått. Hon tar sin utgångspunkt i definitioner av feminism och visar hur feminister till slut blir ansvariga för hela världens olyckor och förtryck genom ett missförstått intersektionellt perspektiv.
• Yttrandefriheten och förtalslagstiftningen
  Forskaren Tobias Hübinette namngav den man som står åtalad för att ha planerat att förgifta publik och artister på Eurovisionsfinalen i Rotterdam 2020 och hans far på sin blogg. Nu kräver de att han tar ned alla inlägg, ber om ursäkt och betalar skadestånd på 170 000 kronor. Den svenska förtalslagstiftningen i ett nötskal.
• ‘Men seem to make life for women worse’: single US women share the woes of dating in 2025
  Varför har amerikanska kvinnor gett upp hoppet om män?
• Akademisk frihet i praktiken?
  Jag hade egentligen inte tänkt att skriva om detta fall offentligt, men efter att företrädare för min avdelning gått ut med ett slags dementi ser jag mig nödgad att säga några ord om händelseförloppet.
• Hot mot den akademiska friheten måste tas på allvar
  Skriver tillsammans med Tobias Hübinette om vad universiteten konkret kan göra för att åtgärda inskränkningar i den akademiska friheten. Det handlar bland annat om att upprätta kollegiala fora där frågan tas på allvar.
• Pluskvinnan Dufvenius och Wollters kalsonger
  Att det ens är möjligt att presentera utbredd porrkonsumtion, gaslighting och systematisk otrohet som ett könsneutralt sjukdomstillstånd får en att förstå vad år av hemmafruideal och soft girls har gjort med oss.
• Violence and the Left
  Filosofen Jacob Abolafia problematiserar våldets betydelse i vänsterns revolutionsromantik. Vad ska komma efter? Varför finns det tendenser inom vänstern att hemfalla åt manliga revolutionära ideal med tillhörande idolisering av män och överseende med deras våldsamhet?
• How to understand the politics of war in Israel
  Det är ett misstag att tro att Benjamin Netanyahu är ensam ansvarig för Israels folkmord eller att hans avgång skulle få ett slut på det, skriver Asaf Yakir från Standing Together. För att vinna stöd för kriget har han mobiliserat stora delar av det israeliska samhället, från liberaler till extremhögern.
• Chegas framgångar i Portugal
  Portugal var länge det land vid sidan av Sverige utan ett högernationalistiskt parti. Partiet Chega har växt i rekordfart från 1,3 till 23 procent på sex år och kan mycket väl bli det största partiet i nästa val. Sedan finanskrisen 2008 präglas landet av en giftig mix mellan “golden visas”, korttidsuthyrning, turism, skatteflyktingar och ökad migration.
• “A misoginia que existia na dark web hoje está no TikTok”
  Den tyska journalisten Susanne Kaiser undersöker “manosfären” – ett nätverk av misogyna och högerextrema rörelser som utnyttjar manlighet som politiskt verktyg. Hon beskriver hur sådana idéer, som tidigare fanns på dark web, nu sprids öppet via TikTok och andra plattformar.
• Två repliker på min artikel i Arbetaren
  Tomas Josefsson och Sarah Philipson replikerar på min artikel “Vem ska göra revolution?” i Arbetaren. Josefssons artikel är en personlig reflektion kring klass och bildning medan Philipson gör en marxistisk analys av hur arbetarna kan ta makten över företagen där de producerar mervärde.
• Vem ska göra revolution?
  Var finns det revolutionära subjektet nu när den vita manliga arbetarklassen har svikit uppgiften och vänt sig till de högerpopulistiska partierna runtom i Europa och USA? Sveket har fått många att vända sig till nya grupper som förväntas besitta subversiva krafter. Men är det verkligen rätt väg att gå?
• The meaning of ‘genocide’
  Matthew Bolton skriver i K. om hur orden spelar allt viktigare roll i fördömandet av kriget i Gaza, och vad dessa ord implicerar i ett större perspektiv.
• Eva Illouz om känslopolitiken efter den 7 oktober som utmanar den israeliska demokratin
  Ett samtal med tidningen Respons och sociologen Eva Illouz. Förvisso ett år gammal, men ställer intressanta frågor om israelisk populism och antisemitismen som framträtt i universitetsmiljöer efter Hamas attack mot Israel, och vad det betyder för vänsterns framtid.
• Könskriget – tjugo år efteråt
  År 2005 sände Sveriges Television programmet “Könskriget” som i princip gick ut på att sänka professor Eva Lundgrens forskning och hela arbetet mot mäns våld mot kvinnor. Rösterna kom från både höger och vänster och banade möjligen väg för Sverigedemokraternas uppsving. Om detta skriver professor Eva Lundgren och lektor Jenny Westerstrand.
• ”Kristersson får inte begrava ännu en adoptionsutredning”
  Ödets ironi vilar över utredningen om internationella adoptioner: samma Ulf Kristersson som en gång var ordförande för Adoptionscentrum ska nu som regeringschef ta ställning till verksamhetens oegentligheter. Frågan om jäv blir svår att bortse ifrån, skriver Tobias Hübinette, lärare och forskare vid Karlstads universitet.
• Eleições em Portugal – sucesso do Chega e derrota do Bloco de Esquerda
  Vilket är vänsterns eget ansvar för att dess sociala funktion har decimerats? Jo, de har förlorat sin förmåga att läsa av världen och svara på väljarnas behov, menar skribenten Paulo Mendes Pinto i tidningen Público. I stället ägnar de sig åt symbolpolitik.
• Drömmen om urtillståndet är en farlig fantasi
  Teorier om dekolonialitet brukas av högerextrema ideologer i deras fantasier om återvandring. En problematisk användning av en tillika problematisk teoribildning.
• Det går inte att effektivisera högskoleutbildningen mer
  Robin Ekelund, docent och lektor i historia vid Malmö universitet, skriver om omöjligheten att effektivisera undervisningen mer inom humaniora och samhällsvetenskap. Vi som arbetar i högskolesektorn vet att det redan är svårt att göra ett bra jobb, eller överhuvudtaget arbeta heltid, utifrån de resurser vi har. Det drabbar naturligtvis även studenterna.
• Kampen om antisemitismen
  Forskaren Rebecka Katz Thor skriver om samtidens kamper och svårigheten för såväl judar som palestinier att existera bortom repressionen från högerextrema krafter och dess användning av antisemitismen.
• Kallprat på UR Play
  Fint avsnitt med Liban från Hej Sverige på UR som ger sig ut på stan för att testa att prata varmt och kallt med okända människor.
• Eva Illouz on the Future of Isreal
  Som intellektuell befinner sig sociologen Eva Illouz i en korseld mellan försvar och kritik av Israel, mellan de universella värdena och gruppens försvar. Hur kan den intellektuelles perspektiv försvaras?
• Lula e as mulheres: “a esquerda não é necessariamente progressista”
  Trots att majoriteten av kvinnorna röstade på Lula da Silvas parti PT visar han om och om igen att han inte har koll på jämställdhetsfrågor, eller rentav beter sig sexistiskt.
• Lula e Trump têm muito em comum
  Även om den brasilianske presidenten Luiz Inácio Lula da Silva och president Donald Trump befinner sig långt ifrån varandra rent ideologiskt så delar de ett intresse för konspirationsteorier som framställer “eliten” som styr den traditionella politiken som fienden.
• Två texter om Trump och den akademiska friheten
  Akademin och den akademiska friheten i USA kapas med motorsågsliknande verktyg. Men är den svenska akademin redo att ta emot amerikanska dissidenter? Hur kan Sverige hjälpa amerikanska akademiker? Om detta skriver Lars Strannegård och Cas Mudde.
• Open Letter to Jeffrey Sachs
  Efter att ekonomiprofessor Jeffrey Sachs höll ett anförande i EU-parlamentet har många människor på den yttersta vänsterkanten tagit till sig budskapen om Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Läs ukrainska forskare öppna brev till Jeffrey Sachs.
• Mileis politik mördar kvinnor i Argentina
  Högermedier och marknadsekonomiska tankesmedjor i väst hyllar Argentinas anarkokapitalistiska president Javier Milei. Han har minskat inflationen, skapat ett budgetöverskott och fått förnyat förtroende hos Internationella valutafonden. Men vilka konsekvenser har den brutala motorsågspolitiken egentligen fått för argentinska befolkningen? Clara Lee Lundberg skriver om resultaten av Javier Mileis extrema politik i Argentina för kvinnor, transpersoner och pensionärer.
• Hemmafruar och högerextremism
  Ellinor Skagegård skriver om kopplingen mellan högerextremism och hemmafrutrenden, som kanske är mer tydlig än någon annanstans, då kvinnor i Sverige på olika uppmuntras till att arbeta genom bland annat särbeskattningen och barnomsorgen. Det vill säga, det handlar om andra saker än politiska incitament. Inte minst vita kvinnors förkroppsligande av nationen.
• Oscarsvinnaren Anora förhärligar prostitution
  Den amerikanska filmen Anora som vann Oscarspriset för bästa film, förenklar och fördunklar verkligheten bakom prostitutionen genom att upphöja den till ett ordinärt arbete och osynliggör samtidigt svarta och migrantkvinnors erfarenheter av trafficking, menar feministen och ordförande för Coalition Against Trafficking in Women (CATW), Taina Bien-Aimé.
• Putins hållhake på Trump
  Erik Åsard, professor emeritus i nordamerikastudier vid Uppsala universitet, skriver om Trumps förhållande till Putin, med tanke på den förres underdånighet gentemot den senare. Varför gör egentligen Trump som Putin vill? Handlar det enbart om två auktoritära ledares samhörighet eller finns det annat som ligger bakom?
• Lektion nr. 1 “Lyd inte i förväg”
  Några veckor in i Trumps andra mandatperiod kan det kännas som att vi redan lever i ett oåterkalleligt förändrat land. Allt jag vet är att det är möjligt att upprätthålla en känsla för fakta och värderingar – inte bara att inte lyda i förväg utan att inte lyda alls, skriver Masha Gessen i DN Kultur.
• “Broligarkernas” vision om manlig energi och evigt liv

  Sigal Samuel skriver i tidningen Vox om “broligarkerna” Musk, Bezos, och Zuckerberg, som trängs i Trumps sällskap, och deras idéer om den utvidgade maskuliniteten i form av erövringar i rymden, evigt liv, ackompanjerat av maskulin aggressiv energi.

• Demokraterna handfallna inför Trumps framfart
  Journalisten, författaren och USA-kännaren Karin Henriksson skriver essä i Dagens Arena om Trumps valseger och brutala korståg över statens institutioner.
• Surrogatmödraskap ersätter adoption
  När allt fler länder förbjuder internationell adoption vänder sig ofrivilligt barnlösa till surrogatindustrin runt om i världen, som växer lavinartat.
• Apartheidvurm i Elon Musks och Peter Thiels vithetsvisioner?
  Vilken betydelse har Elon Musks och Peter Thiels uppväxter i Sydafrika och deras intima förhållanden till apartheidsystemet för deras erfarenheter och perspektiv på vithet, och deras projekt för den framtida vitheten? Handlar deras vision om att etablera en “ny” global vithetsregim som binder samman vita i USA, Europa och Sydafrika?
• Vilka kommer på invigningen av USA:s 47:e president den 20 januari?
  Tillträdande president Trump har valt att tydliggöra sin politiska agenda inför de kommande åren genom sin oförtäckta gästlista. Här samsas diktatorer, högerextrema ledare och lojala föredettingar.
• Aleksandr Dugin i Indien: en ambassadör för antidemokrati
  Den indiska författaren och aktivisten Kavita Krishnan skriver om den ryske Traditionalisten och antidemokraten Aleksandr Dugins besök i Indien, och hoppas att det kan få upp ögonen för vilka utmaningar den demokratiska världen står inför.
• ”Svensk antirasism har gått vilse sedan 7 oktober-attacken”
  Forskarna Tobias Hübinette och Christer Mattsson skriver på DN Debatt om det gap som tydliggjorts inom akademin mellan den generella rasismforskningen och den om antisemitism sedan den 7 oktober. De som inte tar ställning i kriget får höra att de är “köpta” av ”sionisterna”.
• Palestinafrågan som egenintresse i akademin
  Hur har Israel/Palestina-frågan kommit att utspela sig inom akademin och i relation till den akademiska friheten? Den här texten analyserar hur personer på det akademiska fältet strider om värdet på det kulturella kapitalet och huruvida den kampen verkligen räddar människor undan det pågående förödande kriget i Gaza.
• När män stämmer upp i allsång
  Knappt hann sista delen av serien ”Det svenska styckmordet” på SVT sändas innan journalisterna stod på rad för att höja sina röster mot denna ”bisarra” ”häxbrygd” av ”justitiemord”, ”galenskap” och ”övergrepp” mot två ”oskyldiga män”, som fått sina ”liv krossade” genom en grym ”häxjakt”.
• Pseudo-antiimperialister och Folkmord
  Antropologen Gerald Roche vid Department of Politics, Media, and Philosophy, La Trobe University, analyserar hur talet om imperialism och folkmord riktas mot vissa imperier men inte andra. Medan USA och dess allierade kritiseras, är det tyst om Kina, Iran och Ryssland, argumenterar Roche.
• Sexuell korruption är ett uttryck för könade maktförhållanden
  Forskaren Silje Lundgren lyfter begreppet sexuell korruption och diskuterar varför vi behöver införa detta i vår vokabulär. Att tala om korruption i stället för övergrepp och utnyttjande gör att maktförhållandena identifieras tydligare och vad själva poängen med sådana “tjänster” och “relationer” är liksom vem som vinner på dem.
• Tobias Hübinette om kuppen i Sydkorea
  Forskaren Tobias Hübinette skriver i tidningen ETC om den sex timmar långa kuppen i Sydkorea och sätter den i en samtida politisk kontext.
• Hanna Olsson läser Döden är en man av Per Lindeberg
  Med anledning av Dan Josefssons nya dokumentärserie om efterspelet av mordet på Catrine da Costa som just nu visas på SVT återpublicerar jag Hanna Olssons, författare till Catrine och rättvisan, läsning av Per Lindebergs bok Döden är en man. Texten publicerades i tidskriften Politikens, kulturens och idéernas Arena i juni 2000.
• Trump och den moraliska eliten
  “Samhället störiga akademiska elit tänker gärna på sin livsföring som rättfärdig. När statusen hotas uppfattas det som en attack mot demokratin eller en seger för patriarkatet. Rebecka Kärde läser en skarp bok som kastar nytt ljus över fenomenet Donald Trump.”
• Israel+Palestina=Trump?
  En analys av Trumps seger i det amerikanska presidentvalet 2024 av den franska bloggen Aplutsoc, Arguments Pour la Lutte Sociale, publicerad på engelska på Left Renewal blog.
• SD och den omvända antirasismen
  Tobias Hübinette, Peter Wikström och Lisa Pelling skriver om idén om svenskfientlighet som de menar kan bli den nya antirasismen.
• Latinos och den expanderande (republikanska) vitheten i USA
  Stödet för republikanerna växer bland latinos i USA, trots Trumps rasistiska uttalanden med udden mot latinamerikanska grupper. Dels handlar det om en önskan om att ingå i den utvidgade vitheten som delvis går via republikanerna, dels handlar det om politiska trauman och det komplexa förhållandet till Kuba.
• Är Butler rädd för Butler?
  Historikern Sara Edenheim läser mottagandet av Judith Butlers senaste bok Who’s Afraid of Gender? som genomgående renderat unisona hyllningar. Men när Butler blev lättillgänglig och populär verkar Butler själv ha övergett sitt teoretiska och analytiska ramverk.
• Är USA redo för en kvinnlig president – ens på film?
  Filmkritikern Fredrik Sahlin reflekterar i DN Kultur över kvinnliga presidenter på film och funderar över vad skildringen av dem säger om (o)möjligheten för en kvinna att inta ämbetet i verkligheten.
• Michele Kang och damfotbollen
  Koreansk-amerikanska affärskvinnan Michele Kang har lyckats värva Kosovare Asslani och Sofia Jakobsson till London City Lionesses i engelska andraligan. Nu vill hon förändra damfotbollen i grunden.
• Sverige alltmer ojämlikt
  Sverige rasar i Oxfams globala jämlikhetsindex och sticker ut i förhållande till ojämlik fördelning av förmögenhet. Orsaken är naturligtvis skattesänkningar på kapital och uteblivna skattehöjningar på högre inkomster. Oxfams förslag om en skattehöjning på 2 procent för de med 50 miljoner och uppåt i förmögenhet skulle ge 158 miljarder kronor till statskassan.
• Tobias Hübinette om Nobelpriset till Han Kang
  Forskaren Tobias Hübinette skriver om Nobelprisets symboliska tyngd och dess betydelse som tecken i tiden.
• Historien om sociologen och dekoloniala teoretikern Boaventura de Sousa Santos
  Sammanlagt sju kvinnor har nu anklagat den världsberömde portugisiske sociologen Boaventura de Sousa Santos för sexuella övergrepp eller trakasserier. I dagarna har de Sousa Santos återvänt till sin forna arbetsplats Centro de Estudos Sociais (CES) vid Coimbras universitet. I samband med detta har återigen graffitin på byggnaden återupptagits.
• Chavismons historia i Venezuela
  Folket i Venezuela – El Pueblo – har stått bakom Hugo Chávez bolivarianska revolution sedan 1990-talet, men nu ser samma folk ut att ha valt en annan väg för landet, menar Thomas F. Purcell, docent i internationell politisk ekonomi vid King’s College London.
• Är judar vita?
  Sedan den 7 oktober har ett nytt intresse för vithetsstudier väckts, i huvudsak från människor som famlar efter en teoretisk ram för att förstå kriget i Mellan Östern och de konfliktlinjer som står emot varandra. I en sådan analys översätts vanligtvis judar till vita och araber till offer för orientalism.
• Vad säger det om vänstern när hjältarna är sexualförbrytare?
  Den frågan ställer jag på DN Kulturdebatt. Hur kan det komma sig att en rörelse som i allt väsentligt bekänner sig till feminismen och som står upp mot orättvisor och förtryck har överseende med de egna ledens sexuella övergrepp?
• Sveriges permanenta nyhetstorka är oseriös
  Medan Portugal har fem nationella nyhetskanaler som sänder dygnet runt, kan Sverige inte ens uppbringa dagliga nyhetssändningar under semestermånaderna. Det är dags att vi lyfter blicken utanför vår “angloamerikanska” världsbild och lär av andra länder i Europa:
• Ut med Sionisterna! Men vad betyder det?
  Daniel Randall och Ben Gidley skriver på Left Renewal Blog om slagordet “Sionister ut ur Finchley” och funderar på vad uttrycket betyder mot bakgrund av antisemitismens historia. Vilka rasistiska stereotyper reproduceras när anti-rasismen och anti-fascismen länkas samman med anti-sionism, och hur förhåller det sig till stödet för den palestinska saken?
• “Soft girl”-trenden – nu bland 7-14-åringar
  Opinionsföretaget Ungdomsbarometern har genomfört en undersökning bland personer som är födda 2010-17 – d v s 7-14-åringarna som kallas generation Alpha. Bland flickorna är det 14% som identifierar sig som ”soft girls”. Endast 3% av flickorna ser sig som feminister, vilket får ses som ett nederlag för den “inkluderande” feminismen.
• Kräver solidariteten med Palestina att Hamas sexuella våld förnekas?
  Varför har Hamas sexuella våld den 7 oktober blivit så omdiskuterat? Synen på våldtäkt kan inte vara beroende av ens hållning i Israel/Palestinafrågan, utan borde erkännas och fördömas av alla parter, skriver jag i Flamman.
• Muhammad Yunus, mikrolånen och kapitalismen
  Fredspristagaren och ekonomen Muhammad Yunus har blivit hemkallad till Bangladesh för att leda en interimsregering efter att premiärministern Sheikh Hasina har tvingats på flykt efter våldsamma protester.
• Vänstern delad om valet i Venezuela
  En diskussion om vem som gick segrande ur valet i Venezuela har uppstått inom och utanför den latinamerikanska vänstern när Nicholás Maduro utropades som vinnare framför motståndaren Edmundo González från oppositionsblocket. I programmet Democracy Now! ger juristen Nina Farnia och sociologen Edgardo Lander sin syn på valet.
• En återblick på det amerikanska valet 2016
  Hur kunde Donald Trump vinna presidentvalet i USA 2016? Vad väntar oss under de kommande valen i Europa? Den fråga ställde Tobias Hübinette och jag 2017, och svaret är åtminstone delvis fortsatt relevant.
• Benjamin Teitelbaum om den globala högerpopulismens likheter och skillnader
  Hur skiljer sig högerpopulismen i USA, Europa och Latinamerika och vad betyder denna utveckling för vänstern? En Español.
• Michael Moore stödjer Kamala Harris och gör sin analys av det stundande amerikanska valet
  Den amerikanska dokumentärfilmaren Michael Moore från Flint, Michigan, känner sig optimistisk inför valet i November.
• Synen på Israel splittrar vänstern i USA
  Historikern Arash Azizi skriver i The Atlantic om hur den ortodoxa – i betydelsen renläriga och rättrogna – synen på Israel har medfört att de Demokratiska Socialisterna inte längre stödjer kandidaten Alexandria Ocasio-Cortez då hon, i deras tycke, inte tagit tillräckligt avstånd från Israel.
• Min kritik av Hamas sexuella våld som antikolonial kamp finns nu publicerad på sex olika språk
  Left Renewal publicerar min text “Sexuellt våld kan inte vara antikolonial kamp” från tidningen Fempers den 9 mars 2024 på svenska, engelska, franska, spanska, portugisiska och turkiska.
• En analys av den inkluderande feminismen
  Alla pratar om inkluderande feminism, men vad är poängen med att inkludera allt och alla? Frågan är väl vad vi vill göra, snarare än vem som gör.
• Inlägg i rasdebatten som rasat i Flamman
  Tillsammans med Tobias Hübinette skriver jag ett inlägg om rasbegreppet i debatten som tog fart i tidningen Flamman under våren.
• Sionismen och Palestina, enligt Jo-Ann Mort
  Sionismen är nödvändig för att befria både det judiska och det palestinska folket, menar journalisten Jo-Ann Mort: “frihet uppnås endast när båda folken är fria.”
• När Karen görs ansvarig för rasismen
  Rasismen har fått ett kvinnligt ansikte. Hon kan heta Karen, Becky, den tysta vita kvinnan, den sköra vita kvinnan, den gråtande vita kvinnan, den vita patriarkala kvinnan, den vita feministen.
• Intersektionalitet – ett missförstått begrepp
  För mig är intersektionalitetsbegreppet ett av feminismens viktigaste verktyg. Intersektionalitet möjliggör analyser av hur sociala positioner, identiteter och maktdimensioner samspelar. Men det har också gett upphov till en del förenklade grepp.
• Det finns alltid ett skäl att hata Hillary
  När det gäller att peka ut ansvariga för kolonialism och orientalism blir världen plötsligt helt jämställd. För dessa gärningar är män och kvinnor lika skyldiga.
• Vad har drag och blackface gemensamt?
  Varför anses det radikalt med män i kvinnokläder när det är rasistiskt att vita klär ut sig till minoriteter? Båda handlar om strukturellt överordnade grupper – vita och män – som inför publik klär ut sig till underordnade – det vill säga svarta och kvinnor.
• Den våldsamma svenska jämställdheten
  Finns det ett samband mellan det faktum att Sverige är ett av världens mest jämställda länder och det tilltagande manliga politiska våldet liksom våldet mot kvinnor och det eskalerande manliga våldet i form av skjutningar och sprängningar?
• Är det endast av godo att vi pratar engelska på universiteten?
  Allt fler kurser, program och möten hålls numera på engelska inom universitetsvärlden. Så även inom humaniora och samhällsvetenskap. Är denna utveckling endast av godo? Nej, det tycker inte jag.
• Vad hade den svenska covid-strategin med vithet att göra?
  Protesterna mot pandemins restriktioner kan kopplas till historiska och samtida idéer om vithet och individens frihet. Låt oss använda det perspektivet när vi analyserar skillnaderna mellan vita majoritetssvenskar och svenskar med utomeuropeisk bakgrund i förhållande till svår sjukdom, död och nu vaccinationsgrad.
• Vithet, antisemitism och intersektionalitet
  Begreppet intersektionalitet kritiseras ofta av debattörer som sällan eller aldrig ger en enda referens till dess upphov eller användning i dag. Därför vill jag dela med mig av den här stringenta diskussionen (och kritiken) av intersektionalitetsbegreppet i relation till vithet och antisemitism.