Fredspristagaren och ekonomen Muhammad Yunus har blivit hemkallad till Bangladesh för att leda en interimsregering efter att premiärministern Sheikh Hasina har tvingats på flykt efter våldsamma protester.

För femton år sedan skrev statsvetaren Sofie Tornhill och jag denna analys i tidningen Arena (nr 4/08) av Yunus mikrokrediter efter hans besök i Santa Barbara, USA, 2007.

””Inom en snar framtid kommer fattigdom endast kunna beskådas på museum! Där kan storögda barn få kännedom om en svunnen värld: fattigdom, vad var det egentligen?” Profetian formuleras av den bangladeshiske ekonomen Muhammad Yunus som fick Nobels fredspris 2006 för sina idéer om mikrokrediter. Denna kväll befinner han sig i den välmående kaliforniska kuststaden Santa Barbara för att berätta om sin nya bok, Creating a World Without Poverty: Social Business and the Future of Capitalism (2007).  Intresset är enormt. Är det USA:s och världens avgrundsdjupa ojämlikhet som till slut väckt viljan att hitta en lösning på samtidens och framtidens ekonomiska problem eller ligger attraktionskraften hos Yunus budskap i att den burgna klassen slipper rannsaka den för dem så bekväma ordningen?

Det är för sina konkreta fattigdomslösningar Yunus hyllats; mikrokrediter som förvandlar fattiga kvinnor i ”tredje världen” till driftiga entreprenörer och ”social business”, företag som syftar till att göra gott istället för profit. Grameen Bank, landsbygdsbanken, har enligt

Yunus vänt upp och ned på bankväsendet. De som andra banker aldrig skulle anse kreditvärdiga får ta lån utan säkerhet och ju fattigare man är till desto lägre ränta. Nästan alla lån går till kvinnor: de anses vara ansvarsfullare än män och se mer till hela familjens bästa. ”Så det är enkelt att få Nobelpriset – man gör som en bankir fast tvärt om!”, utropar han och publiken jublar.

Genom ”social business” kan de värden som glömts bort i ekonomiska teorier om profitmaximering komma till uttryck. Företagen tar inte ut någon vinst och producerar sådant som hjälper de fattigaste. Målande beskriver Yunus hur Grameen Banks samarbetspartner Grameenphone och norska Telenor introducerade mobiltelefoner i områden i Bangladesh dit fasta telefoninätet inte letat sig. ”Mobiltelefoner till kvinnorna i byarna, de har väl ingen att ringa till?!” protesterade hans kritiker men Yunus lät sig inte bekomma. Han berättar förtjust hur kvinnor som aldrig sett en telefon blivit fenor på olika mobiltillverkares mjukvara och nu försörjer sig som ambulerande telefonoperatörer.

Yunus ser inga gränser för sitt framgångrecept; på alla samhällsproblem kan det tillämpas. Om det saknas rent dricksvatten i en by kan en ”social business” ombesörja det. Eller om det som i USA finns drygt 50 miljoner människor som är för gamla, för sjuka eller helt enkelt för fattiga för att teckna en sjukförsäkring, även detta kanåtgärdas. Ändå undrar en man i publiken om mikrokrediter verkligen fungerar för alla, funktionshindrade till exempel. Bara fantasin begränsar de fattigas möjligheter att tjäna pengar i Yunus värld: ”den som inte har några ben kan sitta i skuggan och sälja frukt!”

Meningsutbytet göder misstanken att Yunus framtidsvärld är en rätt obehaglig plats, väl förankrad i nyliberalismen och analog med den amerikanska drömmen. Med två tomma händer – och ett mikrokreditlån – ska mindre bemedlade ta sig upp genom kapitalismens logik. Yunus tycks övertygad omatt det finns en smärtfri väg bort från fattigdom. Och publiken från de övre skikten, som genom att bo i gated communities och rata kollektivtrafik kan undvika konfronteras med fattiga (förutom de mexikaner som räfsar deras trädgårdar och polerar deras parkett), finner här en vision de länge saknat. En vision som, avlägsen klassanalyser, innebär att rika inte behöver ändra sin livsstil men ändå kan strävsamma nödställda ta sig ur fattigdomen.

Det finns i Muhammad Yunus analys inget specifikt som upprätthåller lokala och globala ekonomiska relationer, inga konflikter eller samband mellan fattiga och rika. Här presenteras privata initiativ och kapitalismens expansion som nyckeln till världens problem men förstås inte som en del av de samma. Bonden i Bangladesh som fått sin jord konfiskerad av ett exportföretag och sitt dricksvatten förgiftat av blekningsmedel från en textilfabrik kan hoppas att en ”social business” fixar en brunn i just hennes by och att just hennes barn får stipendium för att gå i skolan.

Men vad händer med föreställningar om allomfattande rättigheter när marknaden förväntas tillgodose invånarnas också mest grundläggande behov? Som kärnfysikern, miljö- och människorättsaktivisten och 1993 års alternativa nobelpristagare, Vandana Shiva argumenterar är det avgjort problematiskt när företag som Monsanto försätter kvinnor i en skuldfälla genom att lansera mikrokrediter så de kan köpa utsäde som de förlorat befogenheten över då Världshandelsorganisationen garanterar storföretagens patenträtter. Genom lånen knyts de allt hårdare till ett system där kapitalets lobbyister bestämmer spelets regler. Medan de bangladeshiska kvinnorna söker navigera i kapitalismens logik med sina lån skaffar sig en handfull företag monopol och bestämmer matpriser för att garantera en 25-procentig utdelning för hedgefonderna.

Att skiljelinjen mellan de företag som ”gör gott” och de som gör profit är suddig illustrerades i ”Uppdrag gransknings” reportage om hur Telenors och Grameenphones underleverantörer verkar utan hänsyn till arbetsförhållanden eller miljöåverkan. Grameenphone lyfts alltså fram som en utvecklingsmöjlighet för fattiga kvinnor samtidigt som de steg i produktionskedjan där minderåriga arbetare dagligen riskerar livet mörkläggs. Allt medan Telenor, den största delägaren, stärker sin position på Bangladesh explosiva mobilmarknad. I nyliberalismens värld kan så kvinnorna fritt konsumera Cargill-ägda råvaror, Monsanto-manipulerade grödor och ringa på Telenors nät samtidigt som satsningar på ”social business” och ansvarsfullt företagande skänker bolagen goodwill – så länge de betraktas på avstånd.

När mikrokrediter presenteras som universallösning är det också rimligt att undra hur mycket de egentligen antas kunna förändra. Eller med Yunus retorik; vad krävs för att fattigdomen ska hamna på museum? Ska mikrokrediter till exempel ge de i USA som redan har två, tre jobb och tillhör gruppen ”working poor” möjlighet till en fjärde inkomstkälla? Att det inte alltid handlar om några hisnande omdaningar avspeglas även i att låntagarna uppmuntras göra sådant som de är ”bra på”. Med lånens hjälp kan kvinnorna omsätta sina färdigheter i större skala: tvätta, baka bröd eller sy kläder. Så förblir de strukturer som tilldelar olika grupper olika positioner i den globala ekonomin intakta och visionen om fattigdomens utrotning landar i en ganska igenkännbar framtid.

Nyligen började idén om mikrokrediter tillämpas i Sverige. Föga överraskande riktas projektet främst till invandrade kvinnor som med utgångspunkt i sina specifika kulturella kunskaper ska bli framgångsrika företagare till exempel genom att importera skjortor och kassavablad från Afrika eller arrangera resor till sina forna hemländer. Initiativet utmålas både som ett integrationsprojekt och ett sätt att göra business genom att odla sin förmodade särart.

Är det en tillfällighet att mikrokrediter introduceras i Sverige samtidigt som välfärdsstaten blir allt grovmaskigare? Då kapitalismen grundmuras och föreställningar om allmänna sociala rättigheter bleknar återstår att vi alla odlar vår entreprenörsanda eller sätter vårt hopp till att någon annan marknadsaktör anser oss förtjänta och kommer till vår undsättning. Kanske är det välfärdstanken, snarare än fattigdomen, som riskerar bli till en historiens kuriosa för häpna barn att beskåda på Muhammad Yunus framtida museum: “va, ägdes inte skolan av Coca Cola förr i tiden?!””