Den f d Moderatpolitikern Hanif Bali presenterar sju stereotyper av iranier i diaspora som han stött på under sitt liv, i Kvartal.

[…]

“När den Khomeini-lojala gruppen Fedayan-e eslam mördade Irans premiärminister 1965 dömdes terrorcellen och Khomeini till döden. Storayatollan Mohammad Kazem Shariatmadari upphöjde den då fängslade Khomeini till storayatolla, vilket enligt Irans grundlag skyddade honom från dödstraff. Shariatmadari räddade helt enkelt livet på Khomeini med en befordran.

Storayatollah Shariatmadari var mainstream shia och skeptisk mot teokrati. Direkt efter revolutionen tackade Khomeini honom genom att tortera, smutskasta, offentligt förnedra, låsa in och – som grädde på moset – förbjuda hela prästerskapet att delta och be för honom under hans begravning. Detta var en av de egna.

För andra var detta en jämförelsevis mild behandling. Khomeinis fatwa om att oskulder inte fick avrättas enligt islam – och därför måste våldtas innan – är fortfarande policy. Lite frågor om detta hade uppskattats om de ställts av Nike Nylander till den vältalige ambassadören i Aktuellt.

De gemensamma minnena av kotletter är kanske anledningen till att detta begrepp nu används av iranierna för varje besked om en ny bödel som dödats av USA och Israel.

Den största oron iranier känner nu är varken för bomber eller storkrig – utan vad som ska komma härnäst. I Iran är du aldrig anonym – kokhett te, skvaller och noga koll på allas familjeband är motorn i landets kollektiva underrättelsearkiv. Varenda Basijmilis och regimfunktionär känner till anklagelserna mot deras blodiga händer. De är alla noga dokumenterade i det kollektiva minnet.

Detta är en sanning både bland dem som stöttar och dem som avskyr regimen.

Iran kommer inte att bli en demokrati i morgon, detta vet iranierna. Men det är ett faktum att regimen aldrig varit så svag som den är idag. Israels och USA:s välriktade luftattacker har resulterat i att såväl landets högste ledare, ayatollah Khamenei, som hans högra hand, Ali Larijani, och chefen för Basijmilisen, Gohlamreza Soleimani, har blivit ”kotlet”.

Alla deras underhuggare vet att deras öde är beseglat om regimen faller. Det är denna desperation och rädsla för folkets hämnd som många vanliga medborgare är oroliga för.

Jag är ingen krigsanalytiker och tänker därför inte heller låtsas sia om USA:s, Israels eller Irans nästa strategiska drag eller vad det kommer att resultera i. Vad jag är betydligt bättre på är att, på ett något autistiskt vis, kategorisera människor i stereotyper. Något som kommer väl till pass när man diskuterar Iran, det motstånd som finns mot regimen och det kaos av viljor som kan tänkas uppstå efter kriget. Iranier är långt ifrån en homogen grupp.

Man brukar säga att i ett rum med tio iranier finns det minst elva åsikter. Efter att du läst min text hoppas jag att du kanske fått en lite större förståelse för de olika rörelserna som färgar både Iran och de motsättningar som finns bland exiliranierna här i Sverige.

Exiliraniernas sju stammar

1. Vänsterboomern och Mujahideen-e-Khalq (MEK)-anhängaren

Var med i revolutionen och paraderade inte sällan runt med Khameneis bild i demonstrationerna mot shahen. Lite för sent upptäckte denne naiva idealist att bäraren av ”folkets kamp” var en tyrann med siktet inställt på att ge folket stryk. Sedan dess har den här gruppen levt på en stadig diet av skuld, palestinasjalar och efterhandskonstruktioner.

I Sverige kännetecknas den här gruppen exiliranier av ett fascinerande självförtroende. Förhoppningen att deras lilla sekt ska ta över styret av landet har grusats sedan länge, därför ägnar de all sin tid att slå ner all annan iransk opposition. De hatar shahen, mullorna, västimperialismen och… i princip varje del av verkligheten som bekräftar att de stod på fel sida av historien under revolutionen.

Deras främsta projekt är inte att förstå Iran utan att slippa erkänna att de en gång var medskyldiga till att köra landet i diket. Då de är för gamla för att assimileras i sitt nya land men inte kan återvända till Iran så har de kulturellt fryst fast som en stillbild av 80-talets Iran som de emigrerade från.

2. Rojalistboomern

Hyllade den tidigare shahen med den sortens entusiasm som annars bara hittas hos människor som äger tre guldklockor och kallar världens diktatorer för ”moderna visionärer”. Minnen från Iran innan revolutionen är ett långt cocktailparty där alla var vackra, ekonomin blomstrade och där säkerhetstjänsten Savak tydligen bara var ett missförstånd.

Försöker du invända mot den romantiserade bilden blir du omedelbart anklagad för att vara tidigare nämnd vänsterboomer, islamist eller – värst av allt – obildad och ointresserad. Nostalgin är så total att man får intrycket av att målet för denna grupp inte är ett återupprättande av monarkin utan ett uppförande av ett museum över deras egen ungdom.

3. Nationalistmillennialen

I Sverige hittar vi dessa bland vänsterboomerns barn. De är uppvuxna i svensk medelklass och kan inte tala ett ord persiska utan att låta som Google Translate med identitetskris. Däremot får du lätt intrycket av att de personligen legat i frontlinjen under försvaret av det väldiga persiska riket.

Skulden för det iranska folkets misslyckanden läggs på islam, araber och till och med Grekland. Dessa är nästan lika bra på ”no true Scotsman” som islamisterna. Khomeini? Han är egentligen indier. Larijani? Han är ju född i Irak. Iranierna är bara offer för en utländsk konspiration som inte har något att göra med deras egna val och handlingar.

De har också en unik förmåga att förvandla varje diskussion till en historielektion där de, med hjälp av Wikipedia, försöker bevisa att Iran och perserna alltid varit bäst och aldrig gjort något fel. Detta främst för att de fått sin bild av Iran från vänsterboomerns kognitiva dissonans och revisionism, där islamisternas maktövertagande bara ”hände”.

4. Kurdnationalisten

Har legitima erfarenheter av förtryck under såväl nuvarande som tidigare regim. I kurdnationalistens ögon är frågan om kurdernas kamp för självstyre nyckeln till att förstå allt från mullornas brutalitet till väderleken. Som om den religiösa soppan inte var tillräckligt komplicerad så har kurdnationalisten lyckats göra den ännu mer rörig genom att introducera en etnisk dimension som bara ger alla andra huvudvärk.

De har också en unik förmåga att framställa varje iransk regim som en etnisk persisk shiakonspiration mot de främst sunnitiska kurderna. Trots att Iran inte haft en persisk härskare sedan sassaniderna för 1 400 år sedan och det pinsamma faktumet att det var en kurdisk dynasti, Safaviderna, som införde shiaislam i Iran.

5. Den regimtrogna hobbyislamisten

Är inte ens iranier – ännu mindre en rättrogen religiös – utan oftast en snubbe med fadefrilla, ortenbrytning, tajta cargobyxor och skarpa skägglinjer. Hans förkärlek till ayatollorna är grundad på att hans föräldrar är shia från ett sunnidominerat land. Har fått för sig att teokratins problem egentligen bara rotar sig i dålig pr och västlig (läs judisk) konspiration.

Iranier som kritiserar regimen är bara betalda Mossadagenter. Från Berlin, Stockholm och Amsterdam berättar de till de 90 miljoner iranier som tvingas leva under beväpnade män med gudsmandat om ”motstånd” och ”värdighet” mot västlig imperialism utan att någonsin se ironin att de själva är byggstenar i just ett iranskt religiöst imperiebygge.

Hijabtvånget är både en myt och ett skydd mot den judiska konspirationen att få alla iranska kvinnor att öppna Onlyfans-konton. Samtidigt som han själv ansökt till minst fyra säsonger Paradise Hotel och försökt ragga på varenda OF-brud på Instagram. Jobbar som säljare på callcenter. Ger även kryptoinvesteringstips opåkallat.

6. Nymonarkisten

Den största och snabbast växande gruppen bland exiliranier. Dessa har inte gjort revolution utan ärvt sina föräldrars. I sin desperata jakt på alternativ så gör nymonarkisten det som iranier alltid gör när de vill ha förändring – nämligen att vända 180 grader. Den Västtillvände shahen byttes ut mot en Väst- och Israelhatande mulla, och nu vänder man 180 grader igen till en Israelvänlig och västorienterad farbror vid namn Reza Pahlavi. Dessa är varken hårda rojalister eller nostalgiker, utan drivs snarare av en desperat pragmatism. Problemet är att många av dem tenderar att lyssna selektivt på honom.

Nymonarkisterna avkräver att man ska se honom som den enda representanten för oppositionen, samtidigt som de kräver aktivt avståndstagande från alla andra grupper i oppositionen. Trots att det står i konflikt med vartenda uttalande lillprinsen gjort sedan han blev vuxen. Du kan ta regimen från iranierna, men du kan inte ta regimen ur iranierna.

7. Regimnepobabyn

Denna grupp är en av de mest intressanta och paradoxala. De är fruktansvärt västliga, helt i konflikt med varenda värde som deras föräldrar och farföräldrar kämpat för under revolutionen, men då de regler som gäller vanliga iranier inte appliceras på dem på grund av deras välkända namn och familjeband så är deras upplevelse att besöka eller leva i Iran oerhört positiv. Därmed är de förespråkare för att ”Iran inte är så farligt som ni tror”.

Då de främst lever i Väst så är familjens inkomstkällor sällan ämne för skärskådande diskussion. Suget från baba att i detalj berätta för sin lilla prinsessa hur han finansierar palatsen och överflödet i Iran med sin måttliga medelklasslön i Sverige har inte uppstått. Att psykologiskt få ihop sin västerländska livsstil och sitt ekonomiska behov av status quo utmynnar i förhoppningar om ”reformister” och aktivt motstånd mot all opposition mot regimen under manteln av omtanke för det iranska folket.

Precis som alla fördomar och stereotyper är det inte meningen att dra alltför djuplodande slutsatser av dem. Men som grova tumregler uppstår de sällan ur ingenting; ofta är de överförenklade slutsatser dragna ur mönster människor tycker sig ha sett återkomma, vilket också är skälet till att de ibland fungerar bättre än ren slump i snabba bedömningar. Så ta dem med en nypa salt, som är ett måste på en nystekt kotlett.”