Filosofidoktoranden Johanna Denize frågar sig i Kvartal vad kvinnokategorin betyder om män som identifierar sig som kvinnor tillåts appropriera kvinnors språk och utrymmen? Hur ser sanningsanspråket ut i detta mantra?

Transkvinnor – män – delar numera utrymme med kvinnor på kvinnoanstalter i hela Väst. Juridiskt kallas de kvinnor, men vilken magi som gör en man med manliga gener, könsorgan, explosiva muskler, skäggväxt och djup röst till kvinna enkom för att han betalat en avgift och erhållit ett personnummer vars näst sista siffra är jämn kräver förklaring. Blir hans penis plötsligt en kvinnlig penis? Hans själ kan näppeligen ha transmigrerat, då kroppen är densamma. Någon transcendens är således heller inte aktuell.

Inför lagen om könsbyte ironiserades nedlåtande kring dem som varnade, och debatten reducerades till transfobi framför sakfrågan. Vilka rättvisekonsekvenser får ett påtvingat samhälleligt skifte, inte bara i språkbruk utan i verklighetsbeskrivning, där vald könsidentitet ges företräde framför faktiskt kön?

Pikant nog drev en splittrad borgerlig regering igenom lagen med oppositionens hjälp. Trots att missbruk redan var känt sköt regeringen via justitieminister Gunnar Strömmer problemen på framtiden:

”Skulle det vara så att man kan se konkreta exempel på missbruk eller att det inte har blivit de effekter som har varit önskade, då är det klart att man måste kunna ändra lagstiftningen.”

Inget indikerar att transidentifierade män har andra vålds- eller sexualtendenser än den manliga populationen i övrigt. Minst hälften av alla transidentifierade fångar i Storbritannien är dömda sexualförbrytare. Flera fall av män som ”transitionerat” efter en dom har våldfört sig på de kvinnliga intagna: Karen White våldtog två kvinnor på HMP New Hall, den nytransitionerade Tremian Carroll anklagas för tre våldtäkter i Kalifornien, och Krista Richards våldförde sig på sin cellkamrat vid flera tillfällen. I Kanada driver 45 kvinnor mål mot staten efter 59 övergrepp begångna av 19 män på kvinnoanstalter.

I USA kräver åtta delstater att transkvinnor ska placeras på kvinnoanstalter. Flera kvinnor har där blivit gravida, och drygt 200 påstådda övergrepp utreds, utöver ett förmodat mörkertal eftersom faktiskt kön inte kodas. I Spanien sitter minst 28 män på kvinnomoduler, och i Tyskland har fem övergrepp rapporterats, men flera delstater och EU-länder vägrar lämna ut incidentuppgifter.

”Nu har vi bestämt att det är en kvinna”

I Sverige har ännu ingen kvinna våldtagits på kvinnoanstalt, men obehag och osäkerhet hos medfångar och anställda är belagt. Ironin är oslagbar. Sexualförbrytare placeras med den grupp de oftast begått sina övergrepp mot, på ett av få ställen där kvinnor rimligen borde vara säkra från just manliga förövare. Argumenten mot att placera transkvinnor, män, på mansanstalter utgår från samma realitet; där kan de ”uppleva rädsla och akut ångest…inför våldsamma och farliga individer”. Hellre då utsätta kvinnor än män för den ”oron”?

Expressen berättar om en man som juridiskt utger sig för att vara en hon och därför installerats på en kvinnoanstalt.18 Trots att han paraderar runt med sitt kön synligt, gör sexuella närmanden och skapar rädsla hos såväl anställda som intagna, förklarar anstaltschefen: ”Nu har vi bestämt att det här är en kvinna. Det är en kvinna och med ett kvinnligt personnummer sitter man på en kvinnoanstalt.”

White, Carroll och Richards beskrivs fortsatt som ”hon” i medier. Trots Expressens egen redogörelse för mannens blottade manliga könsorgan väljer skribenten samma bekräftande språkbruk: ”I början sminkade hon sig. I dag beskriver medfångar samma långa och kraftiga kroppsbyggnad, men med rakat huvud, skäggstubb och utan make-up.”

Övergrepp mot kvinnliga fångar har skett i samtliga länder där manliga förbrytare placerats på kvinnoanstalter. Frågan är vilken kvinna som ska ta en för könslagens ivrare på de svenska anstalterna?
Man föds inte till kvinna, man blir det

Få aforismer är så missbrukade som Simone de Beauvoirs ”Man föds inte till kvinna, man blir det”. Hon syftade på hur kvinnor socialiseras till en kvinnlig roll, till det ”andra könet”, definierad och underordnad mannen, normen. Analysen förutsatte biologiskt, binärt kön men sentensen åberopas likväl anakronistiskt till stöd för dagens påhitt om könsidentitet, där vi antas ”tilldelas” kön vid födseln och senare upptäcka en ”verklig” identitet som stämmer med, avviker från eller inte passar något av könen, en ”ickebinär könsidentitet”.

I Väst har könsrollerna luckrats upp medan kvinnor i andra kulturer tilldelats roller värre än den mest dystopiskt sinnade kunnat föreställa sig. Samtidigt tycks Väst ha snubblat i förståelsen av vad den diskriminering man så framgångsrikt bekämpat grundas i: kön. Vad en kvinna respektive en man är har, hur barockt det än ter sig för de i diskursen oinvigda, blivit omöjligt att nå konsensus kring.

Biologer och debattörer för därför en smått sisyfosisk upplysningskampanj för grundläggande biologiska sanningar om kön som binärt, grundat i respektive köns reproduktionsfunktion och den sorts könsceller, ägg eller spermier, som produceras. Ingen kan biologiskt byta kön och inget tredje kön existerar, oaktat vad Elisabeth Thand Ringqvist och genusteorin påstår. Kön sitter i varenda cell, i varenda fiber av våra kroppar.

Genusteori saknar empirisk grund

Det förringas ofta att genusteori saknar empirisk grund. Till skillnad från könsbinariteten finns ingen evidens för den dualistiska föreställningen att en könsidentitet, separerad från det biologiska könet, skulle existera.26 Genus-, trans- och queerteori är normativa, ideologiskt grundade teorier om världen. Likväl har riksdagen bestämt att en personlig, subjektiv, opåvisbar identitetsuppfattning ska utgöra grund för legal status.

Trans- och genusideologin har vuxit fram ur postmodernism, konstruktivism och tredje vågens feminism, präglad av genus, poststrukturalism och queerteori, där Judith Butler, själv numera en ”they/them”, hävdar att kön skapas och upprätthålls genom performativa handlingar. Fjärde vågen dominerar nu genusvetenskapliga institutioner och transaktivismen: den inkorporerade intersektionalitet, queer- och transteori samt ”könsidentitet” i en salig, svårkartlagd blandning av -ismer och övertygelser.

Genusteorin är starkt socialkonstruktivistisk; individens attribut förstås som socialt meningsfulla och relativa. Kategorier som kön, ras, genus, kroppsform och mobilitet/handikapp skapas och bibehålls för att upprätthålla makt- och andra strukturer. Vi tilldelas dem men kan också refusera och omforma dem. På så sätt kan en transkvinna vara en kvinna, enligt genus-, queer- och transteori ”görs” inte bara könsrollerna utan könet av det sociala. Besynnerligt nog betraktas det konstruerade likväl som faktiskt varvid en transkvinna är en kvinna.

Vedertagna vetenskapliga sanningar förringas så i en för vissa smått berusande kamp för vad som ofta, om än felaktigt, reduceras till ”de mest utsatta”, transpersoner. Det etiska kravet är att transpersoner inte bara ska ses utan förstås som det kön de identifierar sig som; därmed måste den biologiska verkligheten undertryckas. Resultatet är en melange av pseudovetenskap, känsloargument och en semantisk liksom faktisk omöjlig transmutation.

Europaparlamentet röstade i våras igenom en rekommendation inför FN:s kvinnokommissions 70:e möte: ”vikten av ett fullständigt erkännande av transkvinnor som kvinnor”. Den hävdar att ”inkluderingen av dem är avgörande för att all jämställdhetspolitik och politik mot våld ska bli effektiv” och kräver ”lika tillgång för transkvinnor till tjänster för skydd och stöd”. Pikant nog är temat kvinnors och flickors rättigheter och undanröjande av könsbaserad diskriminering.

Att Europaparlamentet därmed rekommenderar ett undanröjande av den könsbaserade likabehandlingsprincipen, utifrån en dogmatisk, icke-empiriskt förankrad genusteoretisk världsbild, är inte en petitess. Vissa män ges utökade rättigheter, och kvinnor ombeds maka på sig. Det är en faktisk jämställdhetsregression som kringskär kvinnors utrymmen och själva definitionen av kvinna. Alla partier utom Sverigedemokraterna och Kristdemokraterna röstade för rekommendationen liksom för lagen om juridiskt kön.

En transkvinna är en kvinna?

Det truistiskt uppfattade mantrat ”en transkvinna är en kvinna” upprepas av genusteoretiker, transaktivister, politiker, organisationer, myndigheter och nu Europaparlamentet. Men vad kvarstår av kvinnokategorin om män som vips identifierar sig eller klär sig som kvinnor tillåts appropriera kvinnors språk och utrymmen?

Transmän tar mäns språk i anspråk men sällan deras utrymmen; de har svaga incitament att vistas i manliga rum eller tävla i herrklassen i sport. Transaktivismen är således i huvudsak fokuserad på transkvinnor: i vuxen ålder är de fler, medialt mer högljudda och har större inflytande. De beter sig, grovt generaliserat och helt i linje med klassisk feministisk teori, som män. Inte alla kräver lika mycket utrymme, men det grundläggande förenar: rätten att imitera och ikläda sig en pastisch eller fetischerad, sexualiserad karikatyr av en kvinna.

Autogynefili, föreställningen att ”vara” kvinna som sexuellt upphetsande, antas föreligga hos en absolut majoritet av transkvinnor. Att ikläda sig smink, under- och kvinnokläder och få omgivningen att spela med, använda kvinnliga pronomen, insortera en som kvinna och ge tillträde till kvinnliga rum är en slags stimulans, inte en identitet. De mindre rumsrena aspekterna lämnas likväl utanför debatten när transaktivismen reduceras till rättigheter, utsatthet och känslighet. En personlig könsdysforisk och sexuell identitetsuppfattning har så expanderats utöver den enskildas livsval till en samhällsomdanande aktivism.

Sin egen inre kvinna

I Jenny Aschenbrenners recension av Fredrik Ekelunds dagböcker beskrivs hur han söker ”sin egen inre kvinna”. Aschenbrenner är onekligen medveten om att Ekelund är man ty han ”har en parallell identitet som kvinna”, men när han iklär sig kvinnokläder och kallar sig Marisol, en ”andra uppenbarelse”, övergår hon till kvinnliga pronomen.

Marisol får ”komma fram” och denna ”kvinna” ta plats: ”Knulla vill hon, gärna med främmande män på swingersklubbar med transtema…hon vill också bli mottagen av världen, våga gå i kvinnokläder.” Aschenbrenner bejakar ett språkbruk i vilket en människas inre personliga övertygelse spritt sig till det allmänna, men kläder och sex med främmande män gör väl ingen till kvinna? Varför Ekelund är kvinna när han svingar eller går på gatan i kjol, men annars man, är svårfattligt. Är Aschenbrenners inrättning till språkbruket ideologisk, ett sätt att undvika konflikt, eller något som antas vara modigt och kulturellt i framkant?

Att medvetet anamma ett språkbruk som inte överensstämmer med verkligheten innebär en selektiv verklighetsförvridning som också brister i respekt gentemot kvinnor. Genuskritiska feminister som Germaine Greer beskriver kvinnoskrud som ”womanface”, analogt med blackface. Transkvinnors kostym av silikonbröst, stereotypiska kläder och smink, eller enbart självidentifikation och hävd, förminskar vad en kvinna är. De parodierar kvinnor som inte kan undfly sitt kön eller det könsbaserade förtryck det än idag finns groteska exempel på. Att Ekelund tar sig, eller ges, privilegiet att identifiera sig in och ut ur könsgrupper ad hoc, vilket kvinnor i exempelvis fängelser inte medges, är, för att använda identitetsteorins mot de jour, extremt privilegierat.

En metafysisk fråga, inte en juridisk

Sloganen ”en transkvinna är en kvinna” är ytterst en metafysisk fråga om verklighetsuppfattning, och genusteorins tillskyndares ”vara snäll och förstående”-argument vittnar om den eviga sammanblandningen av är och bör.

Genusteorin representerar det starkt konstruktivistiska perspektivet, emedan den genuskritiska filosofen Kathleen Stock, som tvingades bort från sin professorstjänst på grund av sina åsikter, står för det materialistiska och realistiska. Stock betonar i boken Material girls varför materialism har betydelse för feminism. Kön spelar avgörande roll för vård, epidemiologi, politik, utbildning, säkerhet, datainsamling, sexualitet och rättigheter. Även marxist-socialistiska feminister som Kajsa Ekis Ekman prioriterar därför det materialistiska.

Är genusteorins ”kön” mer än en inre identitet, en skepnad som en man kan ikläda sig när andan faller på? Stock beskriver det som en fiktion som kräver omgivningens deltagande, men samhället har annars ingen kollektiv skyldighet att delta i individers fiktioner, så varför just denna? Vägran tillskrivs dygdetiska brister – fobi, hat, inskränkthet – och kallas ”transfobisk”, varvid Agnes Wold reduceras till en dåre och JK Rowling beskrivs som splittrande och ond ”för att hon försvarar kvinnors rättigheter i den infekterade debatten”.

Att reducera invändningar till hat och det evigt cirkulerande nonsensordet ”transfobi” är lika meningslöst som att reducera diskussioner kring muslimska yttringar till islamofobi. Likväl utmålas de genuskritiska samtidigt och simplistiskt som radikala, bakåtsträvande och extremhöger TERF:s, ”trans-exclusionary radical feminists”.53 Etiketten påklistras dock både vänsterfeminister som Julie Bindel, Ebba Witt-Brattström, och liberaler som Camille Paglia och journalisten Helen Joyce, liksom musikern Róisín Murphy, och författarna Lionel Shriver och Chimamanda Ngozi Adichie. Att inte acceptera genusteori beskrivs alltså som reaktionärt och är nu även straffbart, fastän deras invändningar gäller omskrivningens konsekvenser för rättvisa.

Sanning eller konsekvens

Kontroversen gäller så inte rättviseprincipen utan verklighetsbeskrivningen. Om en transkvinna verkligen är en kvinna – om Ekelund är kvinna när han iklär sig damkläder, om en manlig boxare är en kvinnlig boxare och en våldtäktsman en kvinna som våldtar – följer att de ska behandlas som kvinnor och ges tillträde till kvinnors rum. Att neka dem vore orättvist.

Om genusteorins grundprincip inte accepteras förblir transkvinnor de män de är. Tillträdet blir då en rättviseförskjutning på kvinnors bekostnad. TERF:ernas invändningar gäller kvinnors rätt till damklass i idrott, omklädningsrum, anstalter, toaletter och duschar utan män, könssegregerade härbärgen och vård, liksom priser, stipendier och tillsättningar reserverade för kvinnor. Deras oro har realiserats; flickor och kvinnor har antastats, misshandlats och våldtagits i tidigare skyddade utrymmen, män har tilldelats medaljer, stipendier och utnämningar reserverade för kvinnor. Asymmetrin är uppenbar: män ges tillgång till kvinnliga rum medan kvinnor inte tillåts, vågar, vill eller förmår inkräkta på mäns. Könssegregerade utrymmen kan vara sociala konstruktioner, men de är inte godtyckliga; de är teleologiskt betingade.

Fiktionen påverkar också statistik och historieskrivning. Efter två skjutningar i Nordamerika omnämndes gärningsmännen – transidentifierade män – med kvinnliga pronomen och namn. Våldtäktsmän och mördare har beskrivits som kvinnor, och domstolar har krävt att de tilltalas med kvinnliga pronomen. Verkligheten skrivs om å det grövsta: ”Hon våldtog henne.” Brottsstatistiken förvrängs och förskjutningen når medicinska studier, vårdprogram och upplysning.

De teoretiska förklaringsmodellerna till trots kvarstår frågan varför en anstaltschef insisterar att en man blir kvinna genom ett personnummer, varför en domare tvingar ett våldtäktsoffer att kalla sin våldtäktsman ”hon”, varför en spekulativ teori om genus blivit lag och varför medier hänvisar till våldtäktsmän och mördare med kvinnliga pronomen. Det är inte kvinnor som våldtagit och mördat. Det är män som lajvar kvinnor. Huruvida de som leker med i språkspelet är övertygade eller bara medlöpare är omöjligt att veta, men om själva grunden för samhällets uppdelning ska omkullkastas ska det inte tvingas igenom av ett fåtal överivriga politiker och upprätthållas av deras lakejer, utan utsättas för folkets prövan.

De som reducerar detta till ond/god, inskränkt/öppen är myopiska i sin analys. Den metafysiska grundsynen är avgörande: antingen accepteras en objektiv naturalistiskt realistisk syn på det som vetenskapligt bekräftats eller så tillåts en subjektiv, socialt konstruerad fiktion med en pålagd idiosynkratisk etik styra; det senare är omöjligen varken rättvist eller rättssäkert.

Vår bästa vilja till trots är en transkvinna inte en kvinna utan en man.